Hej mina vänner!Måste bara skriva av mej litt frustration...

Som ni säkert har fått med er ni som brukar läsa mina inlägg,så har jag ju problem med rygg och höfter,främst den högra höften.
Och nu har knäna börja göra ont oxå,främst det högra knät.Allt ont sitter på höger...Jag blir sååå frustrerad och irriterad och lett mej...!!

Jag börja ju för några månader sen och cykla på en motionscykel som jag köpte mej.Jag brukar cykla 1 timme ungefär och då kommer jag 2 mil.Jag har motståndet på 4 och den går upp till 8.Så jag cyklar ju inte på nåt tungt motstånd heller tycker jag.

Men i alla fall för kanske över 1 månad sen så börja det göra ont i knäna.Då cykla jag på motstånd 5 så jag sänkte för jag inbilla mej att det kanske skulle hjälpa.Men ikke...Det är lika ont å stelt...Å har jag suttit still i samma läge å ska upp å gå så måste jag stå litt innan jag kan börja å gå.Å jag ligger ganska så stilla på natten när jag sover,ligger oftast på en av sidorna.Men som det är nu så vaknar jag när jag ska vända mej på andra sidan,för främst det högra knät är såååå stelt å ont.Så jag vaknar till av att jag säger till mej själv att"jag har såååå ont..."...Det har blivit mycket ondare sen jag börja cykla,å jag blir sååå frustrerad...!!För jag tycker det är såå gôtt å roligt å kunna sitta framför tv:n mån.-fre.å se på nyheter å cykla,helgen tar jag ledigt.

Jag inbilla mej ju å tänkte att jag skulle försöka å träna upp litt styrka i benen å fötterna,så det var därför jag köpte mej en motionscykel.Å det är ju bra å få röra på sej litt.Å så blir det inte så jobbigt för ryggen som när jag är ute å går.

Men skam den som ger sej...Idag hade jag på mej ett knäskydd å så bytte jag ifrån Diklofenak till Naproxen ihop med Panodil.Så det kändes bra på morgon å förmiddagen,men nu är det ju lika jävligt igen.Men nu har jag bara tagit Panodil.Det onda blir ju ifrån höften å ner till knät på höger sida.Det spelar ingen roll om jag sitter eller står eller går.Det är en molande värk och knät är stelt å ömt.
Jag vet att om man har artros så ska det ju va bra med å röra sej,så jag vet inte vad det är som är fel.För hade det varit artros skulle det ju inte bli värre av att jag cyklar.Men jag vet inte...
Jag bytte ut Diklofenak emot Naproxen ihop med Panodil igår kväll oxå,och så hade jag på mej knäskyddet.Så i natt så gjorde det inte så ont när jag vände mej.Men om det var p.ga knäskyddet eller medicinerna vet jag inte,eller så var det en kombination.

Såna här gånger blir jag såååå blääää på att inte va som alla andra,å att jag ska behöva ha så ont.Men det är bara att ta nya tag å fortsätta,för å sätta sej eller lägga sej stilla är ingenting för mej.Om det inte är i nödfall,å dit har jag inte kommit än den här gången.

Nu ska jag börja med middagen å vänta på att min käre vän ska komma hem ifrån jobbet.

Ni får ha en fin helg så hörs vi snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Nu är jag här igen...Å idag tänkte jag reflektera lite över hur det är att inte va född"normal",vad nu normal är...

Jag är ju som ni vet född med Ryggmärgsbråck och vattenskalle.När jag var yngre,i tonåren osv.,så kände jag mej som alla andra,fast jag inte var det.Jag har aldrig blivit retad eller mobbad för att jag är född med Ryggmärgsbråck.Retad har jag väl blivit av vissa personer när jag gick på skolan,men det har varit för andra"vanliga"saker.
Jag vet inte om det har att göra med att jag har alltid varit ganska öppen om mitt handikapp,jag har inte döljt så mycket.Jag har väl känt som så att jag är den jag är och det kan varken jag eller någon annan göra något med.
Under hela min uppväxt och ända tills jag fyllde 20 så var jag ju alltid minst 1 vecka om året på sjukhuset i Göteborg.Då hade jag ju alltid med mej skolarbete som jag gjorde på sjukhuset.Så jag kom ju inte efter på skolan.Och jag har alltid varit duktig och tyckt skolarbete var roligt,ända tills jag börja på högstadiet.Då var det andra saker som intresserade mej mer...killar!
Jag har alltid haft vänner.Och i tonåren och en del även i vuxen ålder så var jag mycket ute på helgerna ihop med kompisar.Vi festa och ragga runt i bilar och var på uteställen och hade väldigt kul.Jag var som alla andra fast ändå inte...

Jag vet ju inte om att leva på något annat vis än det jag har gjort.Jag har aldrig blivit särbehandlad,absolut inte mer än nödvändigt i alla fall.Jag har aldrig blivit daltad med,min familj och mina närmaste har inte tyckt mer synd om mej och överbeskyddat mej eller präntat in i mitt huvud att"dej är det synd om".Utan jag har allt fått min beskärda del av livet...Men det har nog med mej som person att göra oxå,jag vill inte bli särbehandlad.Jag vill att andra ska se mej som en vanlig person fast jag inte är det,för det gör jag själv.Jag ser inte mej som speciellt annorlunda...Jag har mina begränsningar och jag kan inte kissa som andra och jag har mina utfordningar här i livet.Men det är det som har gjort mej till den jag är idag.Jag har mött på många motgångar i mitt liv och livet har inte alltid varit så roligt och lätt alla gånger.Men så är det för alla,oavsett om man är född"normal"eller ikke.Livet har varit jävligt tungt ibland,och jag har tyckt många gånger att varför är just jag född så här och med alla dom här jävla felen...Men det finns en mening med det,och det finns en mening med att det ska jag fixa...Mina 3 första månader i livet tillbringa jag på sjukhus i Göteborg,mina föräldrar och syskon kom ner och hälsa på mej på helgerna.Men det var inte så då som det är idag att föräldrarna ska va med.Jag flögs till Göteborg bara några timmar efter min födsel,och mina första operationer gjorde jag redan dagen efter min födelse.Och sen blev det ytterligare några op.innan jag kunde komma hem 3 månader gammal.

Jag är ingen person som går runt varje dag och tänker att"mej är det synd om för jag är född med Ryggmärgsbråck",sån är jag absolut inte...Folk vet nog om att jag är det,och vill dom veta nånting mera så vill jag väldigt gärna att man frågar mej istället för att gå runt och tro massa saker.Jag har haft några såna exempel runt mej som jag hört på avvägar att dom gått runt och trott och sagt saker.Saker som sällan stämt med verkligheten...Och dom har jag tagit en diskussion med...För att ge mej in i en diskussion med nån det är jag inte rädd för.Men jag vet inte om det är för att jag är född som jag är född och för att jag fått kämpa mej dit jag är idag,eller om det är arv,för jag är från en familj där vi inte är rädda för att säga vad vi tycker och tänker.

Jag har fått kämpa vissa gånger för att komma dit jag vill,och vägen har inte alltid varit spikrak.Men det är den inte för nån,oavsett om man är född"normal"eller inte.Alla får vi genomgå våra prövningar...
Jag är en person som sällan klagar och yttrar mej till mer än mina allra närmaste som är runt mej och som ser hur min vardag är.Men jag ska inte klaga,det finns alltid dom som har det mycket värre än mej...

Det jag egentligen vill ha sagt är att jag bär ingen offerkofta och jag har ingen stämpel i skallen där det står att"dej är synd om mej för att jag är inte född som alla andra".Jag försöker klara av vardagen på mitt eget sätt utan att klaga för mycket.Men jag ser och vet tyvärr många som har blivit itutad sen dom var små att dom är annorlunda och att det är synd om dom.Och dom är det inte lätt för...Dom har alltid fått sin vilja igenom och dom har aldrig blivit ifrågasätta eller emotsagda,utan deras ord är lag.Och såna folk får det tyvärr inte lätt ihop med andra...

Det var det jag hade att skriva om idag...

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Kram...