Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev igen,men dels så har det inte hänt så mycket och dels så har jag inte varit på blogg-humör.Men nu ska jag försöka skriva lite...

Sen sist så har jag varit på den årliga kontrollen av mitt Ryggmärgsbråck och min vattenskalle,och allt är sej likt och ser normalt ut.Neurologen ser att jag har en kraftig nystagmus (kraftigt darr på ögonen),men inget som går att göra nånting åt.Det är bland mycket annat sånt som blir med åren och sånt jag får lära mej att leva med...
Jag skrev att jag inte varit på blogg-humör...Och med det menar jag att jag har inte varit på så gott humör i några veckor här nu,just p.ga mitt snurriga huvud+ att jag har haft en dålig period med ryggen och höften.När jag har ont så vill jag helst vara för mej själv,jag yttrar mej inte så mycket om att jag har ont,det är dom allra närmaste som hör och ser det.Jag vill inte ha sympatier och jag vill inte att folk ska tycka synd om mej...För det finns ALLTID dom som har det mycket värre än mej.Jag blir väldigt lätt irriterad när jag har ont och ibland så kan jag ju tycka att livet är bra orättvist att jag ska få allt det onda känns det som...Å så finns det dom som klagar för minsta lilla å om allt...Å dom blir jag lett dom gånger jag har mina dåligare dagar.För jag tänker" va faen klagar du för,du har ingenting att klaga för"...Men så kommer jag på att vi har alla våra problem å saker att klaga på.
Och sen så har vi dessa folk som TROR sej veta hur andra folk mår...Jag blir såååå trött på folk som tror sej veta hur jag känner mej,hur jag mår,vad jag orkar med å vad jag inte orkar med...Att jag nog inte kan ha så ont som jag säger när jag orkar sitta å cykla 2 mil på drygt 1 timme....För det ska jag inte klara av om jag har såna problem som jag säger att jag har...Det finns folk som menar på att jag inte ska orka med sånt...Det finns folk som misstror mej å som hånler å menar på att då har jag inte ont om jag orkar cykla 2 mil på 1 dryg timme...Den som menar det här är en äldre personer i min närhet som jag inte har så väldigt mycket kontakt med,men det händer,å väldigt ofta så blir det krockar. ..Våra kemi fungerar inte alls ihop...Ingen kan veta hur en annan människa mår,ingen kan helt förstå och veta hur en annan människa har det eller va en annan människa sliter med i sitt liv...Man ska nog vara försiktig att döma nån och tycka och tänka,för det kan fort slå tillbaka...
När det gäller mej och mina problem med yrseln och balansen så börjar jag så sakteliga fundera på kryckor eller käpp.Just som ett stöd och ett hjälpmedel för mej och för att jag inte kanske ska behöva få panik när jag måste stå stilla helt själv utan att ha nån eller nånting att hålla i.För det mesta så är det ju min sambo som får dras på mej...Jag vet att han inte har nån som helst problem med det,och jag vet att han hjälper mej såå mycket han kan.Men jag vill för min egen skull kunna släppa han och inte helt vanlig så beroende av han som jag är när vi är ute bland folk och på platser som jag inte så ofta är på.För det är såna gånger som mitt huvud blir helt kaos...Allting bara snurrar,och det är folk och saker överallt...!! Det är jätte svårt att förklara hur det är,för det går inte att förklara...Det är som om jag skulle stå inne i en karusell som bara snurrar runt runt...Och mitt inne i den ska jag klara gå,se och fungera...Å det går inte...Jag orkar inte fokusera,jag orkar inte se vad jag har runt mej...Jag ser och vet att jag har folk och även bilar runt mej men jag ser inte vilka det är.Om jag möter en bil så ser inte jag vem som kör utan jag måste gå på registreringsnumret för att veta om det är nån jag känner...Och så är det när jag är ute och går också,jag vet och ser att jag har folk och bilar runt mej,men jag orkar inte se vilka det är.Ska jag orkar se så måste jag stå stilla och riktigt fokusera för att kanske kunna se om det är nån jag känner.Och det får jag oxå höra ibland att jag inget ser...Nej,jag ser ingenting...Och det vet folk,för det har jag talat om...Men ändå så är det återigen folk som har dålig attityd och som tycker och tänker...Men jag försöker å inte bry mej om såna folk,men det är inte alltid så lätt att ignorera...
Jag gör så gott jag kan och mer kan jag inte göra.
Jag tror kanske att jag har bytt bil sen jag skrev sist...Den gamla bilen hade gjort sitt.Jag hade sagt att jag ingen mer bilder skulle ha,men när det väl blev ett fakta så var jag tvungen att försöka få tag i en annan.Det blev en Honda Jazz,den är väldigt go att köra och jag är väldigt glad över att ha fått tag i för mej en ny bil.Den är 9 år men för mej så är den nya. Det är ingen automat utan jag klarar än så länge att köra en bil med vanlig växellåda.Men längre sträckor så kör mamma eller gubben.De korta sträckor jag kör går bra,i alla fall än så länge.
Jag skrev förut om min yrseln och invanda och främmande platser...På invanda platser så går jag nästan på autopilot,där vet jag vet saker ligger och är och jag vet hur jag ska stå och gå.Det blir värre när jag kommer till platser där jag inte är så ofta.Då snurrar det och jag tappar väldigt lätt balansen då,och finns det ingen/inget att ta tag i så ramlar jag baklänges.Det gjorde jag på sjukhuset i Arvika förra veckan,jag hade varit på toan och kom ut och skulle titta vart mitt följe var.Och vred därför på huvet å därmed så ramla jag baklänges.Det kom 2 ur personalen å undra hur det gick å att dom skulle hjälpa mej,men jag är såå van att ramla så jag blir bara litt blå och gul och litt öm i några dagar så brukar det gå över tills det är dags för nästa vurpa...Å det är såna gånger som jag oxå kanske skulle behöva ha nånting att hålla i eller ta tag i så jag slapp ramla.Det är som när jag går upp för att hämta våran postat, då måste jag gå över vägen.Å väldigt ofta så lyssnar jag ifall det kommer en bild,det är inte så ofta som jag vrider på huvet.Just för att jag inte ska ramla.
Jag vet att det finns folk som misstror och som inte tror på mej att jag har de stora problem som jag har för att jag gör saker ändå.Men vad skulle jag göra om jag inte varje dag måste göra saker för att min vardag ska fungera om jag skulle hela tiden lyssna på min kropp och om jag hela tiden skulle va stilla för då snurrar huvet som minst...?!Hur skulle mitt liv se ut då...?!Först att jag måste göra saker på mitt sätt för att jag ska kunna genomföra och göra alla vardagliga vanliga saker som alla andra gör...För mej är det litt jobbigare och jag gör kanske inte saker på rätt sätt alla gånger...Men jag lever det liv jag är van och har lärt mej att leva.Och det är ingen som säger att alla måste vara eller göra saker likt.Jag sliter som ett djur varje dag för att klara av vardagen...Vissa dagar är bra och vissa är värre...Idag är en lugn och tyst hemmadag,det tycker mitt huvud om.I morgon däremot så är det veckohandling som står på schemat.Och då känns mitt huvud som om det skulle vara fullt av bomull och som om det skulle spricka efteråt när jag kommer hem igen.Det känns som om jag skulle skära upp på högersidan av huvet så skulle trycket lätta å allt det onda skulle komma ut...

Jag vet det är helt knäppt för er att förstå hur jag har det och vad jag försöker förklara.Och det kan jag inte begära att folk ska förstå heller.Inte ens de jag är uppväxt med och de jag alltid har haft runt mej,inte ens de förstår vad jag menar ibland när jag försöker förklara hur jag har det med min balans och mitt huvud.Men jag gör så gott jag kan,och jag ser och vet att jag har känt folk runt mej men det är inte alltid att jag ser er.Jag sliter varje dag för att få vardagen att fungera...
Men det här med kryckor eller käpp ska jag tänka litt mer på så får vi se vad jag kommer fram till.Det är ännu en hög tröskel som jag måste över,å just nu så känns den väldigt hög...Det är ännu en fas i mitt liv som går åt ett håll jag har väldigt svårt för att acceptera.Jag vet att jag aldrig kommer att bli bättre än det jag är idag utan att det kommer bara att bli sämre.Å det har jag jätte svårt för att acceptera.
Jag har önskat såå många gånger att jag skulle va som jag var när jag var yngre,för 20 år sen...För då hade jag inga problem,mer än att jag inte kunde kissa som alla andra.Men det var ingenting...Det har jag alltid accepterat...Men det är allt med huvet/yrseln å ryggen å höften,det är det som gör att jag orkar inte med det tempot som jag orkar med förr.Jag skulle hemskt gärna vilja vara ute bland folk oftare och vad med på saker ihop med andra,men jag orkar inte...Mitt huvud och min kropp hänger inte ihop,dom är ständigt på kollisionskurs...Och det är jätte jobbigt!!För då tror folk att jag inte vill umgås och att jag är konstig och lat,men i själva verket så är det inget jag hellre vill än att va igång och va ute bland folk och hitta på massa roliga saker,men min kropp orkar inte...Och det är en psykologisk grej som jag bara måste acceptera...Men det är inte så lätt alla gånger...Jag har 2 saker framför mej som jag vill va med på,och det är vår årliga MC-kortege ihop med "MC's dag",och sen ska vi på ett bröllop framöver.Å det vet jag kommer ta mycket av kraft och energi från mej,men jag vill så hemskt gärna vara med på dessa saker så det fixar jag.
Blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt mej,men jag vill försöka förklara hur jag har det.Jag skulle kunna skriva mycket mer,men till slut så blir det bara upprepning och ni läsare tröttnar...Jag vill inte ha sympatier för att jag är som jag är,jag bara ger er en liten del av mitt liv.Jag är född sån här och jag är van att ha min vardag,och det är ingenting som jag tycker är konstigt.Jag är som jag är och jag har det jag har,å så är det med det...

Ha en fortsatt fin dag mina vänner!

Kram...