Hej mina vänner!Idag har jag en sån dag som jag tycker väldigt mycket om...en lugn och fridfull dag då det inte händer så mycket.Vi ska bara iväg en liten tur ut i eftermiddag,men fram till dess så är det vila som gäller.

Den här veckan har det varit dagar som inte har varit så roliga,det har gått mycket i det onda tecknet.Jag är inne i ett dåligt skov när det gäller min rygg och min höft och min kropp i allmänhet.Det värker ständigt,molande,24 timmar om dygnet...Jag har ständigt molande värk i ryggen och ena höften,men ibland så blir det perioder som blir ondare än annars.Och det är dom perioderna som jag tycker är sååå jobbiga,det här vanliga onda har jag lärt mej leva med,men det är när det blir mer intensivt så orkar jag inte med.Men på samma gång så måste jag orka med,för min vardag måste ju fortsätta.Jag kan inte ta paus i från mitt liv bara för att jag har ont...Det finns säkert andra som tycker det och som gör det,men jag är inte sån...Jag gör saker fast jag egentligen inte orkar,för att det finns saker som inte kan stå på vänt till dess att jag har bättre dagar.Allting kan inte stå på vänt,och jag måste göra saker ibland fast jag inte varken orkar,vill eller egentligen kan.Bara för att min vardag ser precis likadan ut som alla andras,bara ändå litt annorlunda.
Så det är väldigt tur att jag är så envis som jag är,för hade jag inte varit det så hade jag inte varit där jag är idag.Vi får alla kämpa med våra saker,men en del får kämpa litt extra med vissa saker än andra.Men därmed så är det ju inte sagt att nån kämpar mer än andra,det är bara det vad man är van att kämpa om och med...Jag är van att kämpa med allt det jag har,och emot myndigheter och sjukvård och folk som tycker och tänker hit och dit,om att man nog inte är så sjuk/dålig ändå för att man orkar ju göra vissa saker ändå trots allt...Men det handlar mycket om viljan,det handlar inte så mycket om vad man egentligen orkar,när viljan är starkare så är det den som vinner.Och min vilja att orka och vilja göra vissa saker hänger absolut inte ihop med mitt handikapp och min kropp vissa gånger.Huvudet vill en sak men kroppen vill en annan.Jag och mitt Ryggmärgsbråck är väldigt sällan överens...Mitt huvud vill sååå mycket mer än vad min kropp vill...Och då när det blir krock så blir jag sååå irriterad och sur,jag blir sååå frustrerad...Och det går ut över dom jag har i min närhet,oftast mamma och min sambo.Men dom förstår och vet oftast att det inte är dom jag är irriterad på utan det är hela min situation.Jag blir sååå irriterad och frustrerad när det inte fungerar...

Men jag ger inte upp för det...Jag får ju aldrig bort det onda så jag måste ju bara försöka ta det som det kommer.Och ta dagarna som dom kommer...Och vila dom dagarna jag kan,och klara av dom dagarna som inte är så bra.Men jag värdesätter väldigt all hjälp jag får och alla stunder jag kan vila.Det är dom bra stunderna jag kämpar för när jag måste hålla igång och göra saker.Jag skyndar mej att göra det jag måste för att jag ska kunna vila.

Enligt mej så hade det känns mycket bättre om jag hade haft ont i vissa lägen,istället för att ha ont hela tiden.Det är uppe i höger höft och i nederdelen av ryggen min och mitt högra knä som det gör mest ont.
Jag vet att det säkert finns folk som tycker att jag ska gå till doktorn för att få undersökt det,men jag tror inte det är nånting att göra åt det utan det är förslitning.Så det är nog sånt jag får lära mej att leva med...Hade jag orkat så skulle jag ha använt kryckor för att underlätta benet,men jag orkar inte hoppa på ett ben p.ga min balans som inte existerar.Så hur jävla ont jag än har så måste jag gå på det.Det skär som knivar i ryggen när jag går eller när jag har legat eller suttit i samma läge länge.Det är ont men inget jag kan göra nånting med mer än att äta mina vanliga värktabletter.

Den här veckan så har man jagat älg här omkring.Så min mamma har passat min sondotters vovve,för hon har varit med på jakt.Så jag har varit där varje dag den här veckan och luktat vovve...Här blir det ingen mer hund,för som jag känner mej i kroppen just nu så skulle jag inte orka med nån hund.Fast det är min högsta önskan och jag saknar min lilla vän sååå mycket än idag fast det snart är 3 år sen hon fick somna in,så vet jag att jag kommer aldrig att ha nån mer hund i min ägo.För som jag känner just nu så skulle jag inte orka ge en hund allt det den kräver,så då låter jag hellre bli att skaffa mej nån.För kan jag inte ta hand om den själv så ska jag inte ha nån hund,jag vill inte göra mer beroende av andra för att få ha det jag innerst inne vill.Så jag luktar och gosar med andras hundar istället.Men jag saknar min lilla vän fortfarande som om 1 månad har varit död i 3 år.

För att prata på nåt helt annat så är mitt blodvärde äntligen på rätt sida igen.Nu ligger värdet på 122.Läkarn ville att jag skulle ta ett nytt prov till våren igen bara för att hålla kollen på det.

Veckan som kommer vet jag inte hur den blir,men som det känns nu så känns det som att den blir sej lik som veckan som gått.Det här blev ett väldigt långt och"ampete" och klagande inlägg,och det är inte likt mej men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mej lite frustration.Jag brukar inte klaga om allt hela tiden men ibland så bubblar det över och då måste jag få ut det.

Ha det så bra så hörs vi säkert snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev sist.Men som sagt så händer det inte speciellt mycket runt mej.

Jag har fortfarande inte fått nåt svar från min läkare ang.vad och om nåt ska göras åt mitt blodvärde.Jag kommer att ringa på måndag och höra efter igen om jag inte får nåt besked per post i morgon.
Jag har ju inga känningar och jag märker ju inte av att mitt blodvärde är dåligt,så behövs det inte göra nånting så är det bara bra.Men jag vet ju inte om det gör nånting att man har lågt värde,om man kan leva med det.

Annars då...?!Jo,igår klara min käre vän sitt lastbilskort.Så nu kan vi äntligen kanske se fram emot en lite mer trygg och säker tillvaro.Detta innebär att min sambo ska börja köra lastbil i jobbet.Och om ett tag så kommer han att övergå till fast anställning,han har ju varit inhyrd där i några månader nu.
Det sista året har varit tufft,kan jag ärligt erkänna.Att inte veta ifrån dag till dag vad man har för inkomst,det är en ond känsla att ha.Jag har ju min fasta inkomst varje månad,så den går inte att göra nånting åt.Men den räcker inte långt kan jag säga...Så man är väldigt beroende av 2 inkomster,för att få saker att gå runt.
Att ha tankar på att man kanske måste göra sej av med väldigt viktiga och värdefulla är en väldigt ond känsla att ha.Att inte kunna unna sej nånting,för det finns ingen marginal att gå på.Det är därför vi inte har syns till så väldigt mycket nu under sommaren.
Jag vet att jätte många har samma onda känsla hela tiden,och det är ingen rolig känsla!!Jag lider verkligen med alla som har det så.Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar att röra mej med,så jag är van att leva sparsamt.Men ibland kan det bli i svåraste laget,men nöden har ingen lag så måste man så måste man.

Gubben har ju oxå jobbat hela sommaren,för han har ju varit semester vikarie på stället han jobbar.Så det är ju mycket därför oxå som vi inte har kunnat vara på så mycket andra ställen än just hemma.

Men nu ser vi framåt och hoppas att allt blir bra.Allt brukar bli bra till slut...
Jag är av den åsikten att jag pratar inte eller skriver inte om allt till alla,för jag tycker inte att alla behöver veta allt.Saker om mej och mitt liv har jag inget ont av att prata om,men inte sånt som andra är inblandade i eller som berör andra oxå.Jag tycker inte om att göra andra illa eller prata om andra...

Jag är nog mer orolig och tänker nog mycket mer på saker än min kära sambo.Men det är sån jag är som person,inte mycket jag kan göra nånting åt.Så fort jag får nåt att tänka på eller om det är nånting som oroar mej så klarar jag inte att släppa det.Men allt brukar ordna sej till slut,alltid,bara man inte ger upp.Men jag är absolut inte en person som ger upp,det ligger liksom inte för mej.Det har jag fått lära mej genom livet att jag inte får göra.

Det var lite tankar ifrån mej idag.Men ni får ha det så bra så hörs vi nog snart igen.

Kram...

Hej mina vänner!Jag vet att jag inte har skrivit på väldigt länge,men jag har inte så mycket nytt att skriva om...

Dagarna och veckorna går och nu är det höst.Sen sist jag skrev så har det varit Årjängs Marknad.För er som inte är härifrån så är det en årlig tradition som man bara måste på.Det är massa knallar som säljer allt möjligt konstigt,allt ifrån sockar,hemmagjord godis till ostar till sylt,smycken och massa annat som man egentligen kan få tag i på andra ställen under resten av året oxå.Men det är som sagt en tradition att gå där...
I år tog jag med mej stavarna att stötta mej på istället för att hänga fast i gubben.Det gick skapligt bra tills att vi skulle ner för en lång backe med massa folk och försäljare efter kanterna...Då var det inte helt lätt att gå med stavar längre kan jag säga...Jag slet som ett djur innan jag kom mej helt ner för backen.Dels så börja ryggen och höger ben protestera och göra ont,och sen så var jag ju tvungen att se så att jag inte träffa nån med mina stavar.Och när det är såpass mycket folk så kan man inte gå som man vill,det stannar upp p.ga att det är mycket folk och sen så får man gå jätte sakta för att det är nån framför som går sakta,eller så finns det folk som inte tycker att man går fort nog utan försöker skynda på en...Så det är inte helt lätt att gå där,men jag fixa det och jag kom mej hel både dit och hem.Men jag var väldigt nöjd efter 3-4 timmar där,då var det gått att få sitta i bilen hem.Vi åkte inom min mor som bjöd på kålsoppa,som oxå är en tradition när det gäller marknan.

Annars då?Ja,det har väl inte hänt så mycket...Det onda finns kvar på samma ställe och på samma sätt,så det är inget att orda om.Det är mycket därför jag inte skriver så ofta heller,för jag vet själv hur irriterande och tröttsamt det är att lyssna på nån som bara skriver/pratar om sjukdomar och krämpor överallt hela tiden.Så därför är jag tyst...Ni som känner mej och som är runt mej vet min historia och vet vad jag har och vad jag sliter med varje dag,365 dagar om året 24 timmar om dygnet.Så det behöver jag inte älta hela tiden,för det är bara tröttsamt för andra att höra på.

I onsdags var det en kvinna ifrån en städfirma som var här och putsade våra fönster.Jag orkar inte det längre,och gubben min jobbar och har massa annat att tänka på.Så då har jag några gånger dom senaste åren någon gång/år anlitat en firma som kommer och putsar fönstren.Så nu är jag sååå nöjd...Mamma var här sen och hjälpte mej att hänga upp andra gardiner.Så nu har vi det höst och vinter bonat.

Jag har inte fått något brev från min läkare på vårdcentralen ang blodvärdet än.Men jag har ringt och kollat så det är på gång.Så vi får se vad han kommer fram till.

Ni får ha en fin dag så hörs vi säkert snart igen!

Kram...