Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev sist.Men som sagt så händer det inte speciellt mycket runt mej.

Jag har fortfarande inte fått nåt svar från min läkare ang.vad och om nåt ska göras åt mitt blodvärde.Jag kommer att ringa på måndag och höra efter igen om jag inte får nåt besked per post i morgon.
Jag har ju inga känningar och jag märker ju inte av att mitt blodvärde är dåligt,så behövs det inte göra nånting så är det bara bra.Men jag vet ju inte om det gör nånting att man har lågt värde,om man kan leva med det.

Annars då...?!Jo,igår klara min käre vän sitt lastbilskort.Så nu kan vi äntligen kanske se fram emot en lite mer trygg och säker tillvaro.Detta innebär att min sambo ska börja köra lastbil i jobbet.Och om ett tag så kommer han att övergå till fast anställning,han har ju varit inhyrd där i några månader nu.
Det sista året har varit tufft,kan jag ärligt erkänna.Att inte veta ifrån dag till dag vad man har för inkomst,det är en ond känsla att ha.Jag har ju min fasta inkomst varje månad,så den går inte att göra nånting åt.Men den räcker inte långt kan jag säga...Så man är väldigt beroende av 2 inkomster,för att få saker att gå runt.
Att ha tankar på att man kanske måste göra sej av med väldigt viktiga och värdefulla är en väldigt ond känsla att ha.Att inte kunna unna sej nånting,för det finns ingen marginal att gå på.Det är därför vi inte har syns till så väldigt mycket nu under sommaren.
Jag vet att jätte många har samma onda känsla hela tiden,och det är ingen rolig känsla!!Jag lider verkligen med alla som har det så.Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar att röra mej med,så jag är van att leva sparsamt.Men ibland kan det bli i svåraste laget,men nöden har ingen lag så måste man så måste man.

Gubben har ju oxå jobbat hela sommaren,för han har ju varit semester vikarie på stället han jobbar.Så det är ju mycket därför oxå som vi inte har kunnat vara på så mycket andra ställen än just hemma.

Men nu ser vi framåt och hoppas att allt blir bra.Allt brukar bli bra till slut...
Jag är av den åsikten att jag pratar inte eller skriver inte om allt till alla,för jag tycker inte att alla behöver veta allt.Saker om mej och mitt liv har jag inget ont av att prata om,men inte sånt som andra är inblandade i eller som berör andra oxå.Jag tycker inte om att göra andra illa eller prata om andra...

Jag är nog mer orolig och tänker nog mycket mer på saker än min kära sambo.Men det är sån jag är som person,inte mycket jag kan göra nånting åt.Så fort jag får nåt att tänka på eller om det är nånting som oroar mej så klarar jag inte att släppa det.Men allt brukar ordna sej till slut,alltid,bara man inte ger upp.Men jag är absolut inte en person som ger upp,det ligger liksom inte för mej.Det har jag fått lära mej genom livet att jag inte får göra.

Det var lite tankar ifrån mej idag.Men ni får ha det så bra så hörs vi nog snart igen.

Kram...