Hej mina vänner!Idag sparkar jag igång en ny vecka med mycket som händer...Eller det händer väl inte så mycket så,men för mej som går hemma hela dagarna och inte har så mycket nytt som händer annars,så är det ändå en lite annorlunda vecka.

Jag vill och tror att den här veckan ska gå fort,för i slutet av den här veckan kommer om allting går som det är tänkt min bäste vän äntligen hem igen...Jag säger som det är tänkt,för jag tar inte livet å allting för givet som en del andra gör.Jag hoppas ju och tror att allt ska gå bra å att han är hemma i slutet av veckan.Men man har lärt sej hur fort livet kan förändras,så jag tar inget för givet.Det är en lång väg att köra å jag ska pusta ut när han är hemma igen.Ja,jag vet att saker kan hända på kortare sträckor oxå,jag är inte naiv å dum.Men jag inbillar mej att farorna är större om man kör långt.Nog om det nu,jag längtar till han är hemma igen i alla fall.

Annars under veckan då...?!Ja,jag ska väl göra allt det gamla vanliga,som att städa,tvätta och handla.Men det är utdraget på flera olika dagar.Så jag ska nog hålla mej sysselsatt...

På fredag börjar Årjängs Marknad,årets höjdpunkt.Då ska vi dit på lördag nån timme och handla...Det brukar bli mest godis,korv,plastpåsar och sockar,och massa annat rôl...Men det är roligt å gå där för man träffar alltid på folk som man inte ser annars under året.Det är gamla klasskompisar som bor i andra delar av Sverige som kommer hem under den här helgen.Vi får bara hoppas på att det blir skapligt väder.
Marknaden håller på ifrån fredag till söndag,men vi brukar bara va där nån timme på lördag dag.För mej så är det jätte jobbigt å en stor utmaning att gå där.Med mycket folk å ont underlag att gå på.Och en brant helvetisk backe,som vi brukar gå upp det första vi gör,för då är jag inte trött å sliten.Å så tar vi samma backen ner igen när vi ska hem,för då får jag medlut när jag är sliten.Jag brukar få såååå ont i min rygg när jag har gått där ett tag,mest för att jag går uppåt å för att det går så sakta p.ga allt folk.Får jag gå i min egen takt så går det ju skapligt, men det går ju inte när man ska titta på saker å folk,å sen p.ga allt folk som är runtomkring.
Jag brukar hålla fast mej i gubben min,men i år funderar jag faktiskt på om jag ska ta med mej stavarna faktiskt.Då har jag nåt att luta mej på å så slipper jag hänga på gubben.
Vi brukar va där på sin höjd i en 3-4 timmar,det är det jag orkar.Men då har vi köpt det vi ska ha å är nöjda,så då åker vi hem.Å så brukar vi va hos mamma å äta Kålsoppa,det är liksom tradition.

Så allt som allt så tror jag å hoppas jag på att det här blir en jätte bra vecka.

Jag har inte hört något från min läkare ang. vad man ska gå vidare med när det gäller blodvärdet.Men jag får vänta nån vecka till så får vi se...

Ha det bra så hörs vi snart igen!Kram...

Hej mina vänner!Jag vet att det är väldigt länge sen jag skrev sist,men det har inte hänt så väldigt mycket å då är det ju ingen idé å skriva...

Men idag kom äntligen den dagen jag har gått hela sommarn å väntat på...Å få åka på Rektoskopi...Eller jag blir inte klok på om det heter rekto-eller endoskopi...Men ni förstår säkert ändå vad det är jag har undersökt,min tjocktarm.
Jag har ju som säkert många vet lågt blodvärde,å har tagit massa blodprov,avföringsprov å så har dom gått upp 15 cm.i tarmen å tittat.Men inte hittat någon orsak till mitt blodvärde,så min läkare här nere på VC ville skicka mej på vidare undersökning av tjocktarmen.Så dom skicka remiss dit i början av sommarn,å sen har jag gått hela sommarn å väntat på att få komma dit.Å idag var det äntligen dags...Efter att jag gjorde ungefär samma undersökning på VC för nån månad sen så visste jag å min läkare att det inte skulle hjälpa med"vanligt" lavemang,utan jag har druckit sammanlagt 8 l.Laxabon fördelat på 2 dagar.Så jag har tillbringat några timmar på toan dom sista dagarna kan jag säga.Men jag var ändå spänd å nervös när jag kom till Arvika idag för jag lita inte på att det var såpass tomt så att det skulle kunna gå att genomföra undersökningen.Men det var det,å allt såg bra ut å allt gick bra.Jag fick ju lugnande å smärtstillande,så jag kände mej lätt berusad å bortdomnad.Det kändes lite i magen men inte så att det gjorde nåt.Själva undersökningen gick fort,men det som tog längst tid det var att sätta nålen...Jag är ju sprut rädd å då drar det ju ihop sej,så då går det ju inte att komma in i ådran.Så på tredje försöket,på sidan av handleden,då gick det.Då hade dom provat i armvecket å uppe på handflatan först.Jag försökte å slappna av å ena sköterskan stod å prata med mej medans narkossköterskan leta ådra,så till slut så gick det.
Så nu är jag såå nöjd att den undersökningen är gjord.Så nu får jag bara vänta nån vecka på att man hör av sej från VC om vad vi ska gå vidare med när det gäller blodvärdet.Så vi får se hur det blir...

Annars då...?!Jo,allting är nog sej likt...Värken i knäna har jag fortfarande,men det blir bättre när jag gör uppehåll med cyklingen.Men jag cyklar ändå...Jag ska ta itu med knäna bara jag har fått ordning på mitt blodvärde.En sak i taget...Jag satt här en dag å räkna alla ställen jag har problem eller ont i,å jag kom till 8 olika ställen.Men jag försöker att inte klaga för mycket för det finns alltid dom som har det mycket värre.Så jag försöker ta det som det kommer å göra så gott jag kan,å nåt mer kan jag inte göra.Jag måste försöka ha en vardag å ett någorlunda fungerande liv jag oxå.Vissa dagar är bara blääää,å jag är allmänt lett å trött på allt,då jag tycker att livet är orättvist att just jag ska ha alla dessa problem å besvär jag har.å så finns det dom dagar som jag tänker på alla dessa människor som klagar över allt,minsta lilla grej ska en del beklaga sej över.Såna saker som jag tycker är struntsaker å sånt som faktiskt ingår i livet att klara av.Men så tänker jag nästa stund att det är av motgång man blir stark,så faen såå stark jag är...Å envis så inni norden är jag,men det är jag glad över för det är det som har gjort att jag är där jag är idag.Det är bra att va envis...Visst,det finns dom gångerna jag har velat ge upp å skita i allt,men bara man har varit där nere på botten ett tag å kravlat runt så börjar jag alltid kravla mej uppåt igen.För ingenting blir bättre av att man stannar kvar där nere å tycker synd om sej,det är bara jag,människan själv som kan göra jobbet människa att ta mej upp igen.Jag är väl för glad i livet å så tänker jag att ingenting blir ju bättre av att man sätter sej ner å tycker synd om sej heller.Å det finns ingen som kan hjälpa mej med att jag har ont överallt eller med mitt snurriga huvud,jobbar får bara försöka ta det som det kommer å klara av det.Jag får ofta höra av min kära sambo att "jag är av den hårda stammen",att jag viker inte ner mej å ger inte upp.Han menar nog att jag är stark psykiskt å att jag ser möjligheterna i livet å att jag inte ger mej,utan att jag kämpar på fast jag har dom problem jag har.Å det är nog sant,jag är född sån här å jag kan inte sluta å leva bara för att jag har lite problem,jag får bara göra saker på ett annat sätt å jag får bara ta det i den takt jag orkar med.Det va litt utsvävning ifrån det jag börja med,men jag ville bara få med det.

På tal om min kära sambo ja...Han är på kurs i Bollnäs för att ta körkort på tung lastbil.Så det är väldigt tomt å tyst här på veckorna,men han är snart hemma igen å vardagen är tillbaka till det normala igen.Efter att han har fått körkortet så får vi en tryggare inkomst och det ska bli gôtt,för det sista året har inte alltid varit så roligt kan jag säga.Men vi ser framåt å hoppas på ett bättre 2016 på flera fronter.
Ha det så bra mina vänner så hörs vi snart igen,jag lovar!

Kram...