Hej mina vänner!Jag vet att det är väldigt länge sen jag skrev sist,men det har inte hänt så väldigt mycket å då är det ju ingen idé å skriva...

Men idag kom äntligen den dagen jag har gått hela sommarn å väntat på...Å få åka på Rektoskopi...Eller jag blir inte klok på om det heter rekto-eller endoskopi...Men ni förstår säkert ändå vad det är jag har undersökt,min tjocktarm.
Jag har ju som säkert många vet lågt blodvärde,å har tagit massa blodprov,avföringsprov å så har dom gått upp 15 cm.i tarmen å tittat.Men inte hittat någon orsak till mitt blodvärde,så min läkare här nere på VC ville skicka mej på vidare undersökning av tjocktarmen.Så dom skicka remiss dit i början av sommarn,å sen har jag gått hela sommarn å väntat på att få komma dit.Å idag var det äntligen dags...Efter att jag gjorde ungefär samma undersökning på VC för nån månad sen så visste jag å min läkare att det inte skulle hjälpa med"vanligt" lavemang,utan jag har druckit sammanlagt 8 l.Laxabon fördelat på 2 dagar.Så jag har tillbringat några timmar på toan dom sista dagarna kan jag säga.Men jag var ändå spänd å nervös när jag kom till Arvika idag för jag lita inte på att det var såpass tomt så att det skulle kunna gå att genomföra undersökningen.Men det var det,å allt såg bra ut å allt gick bra.Jag fick ju lugnande å smärtstillande,så jag kände mej lätt berusad å bortdomnad.Det kändes lite i magen men inte så att det gjorde nåt.Själva undersökningen gick fort,men det som tog längst tid det var att sätta nålen...Jag är ju sprut rädd å då drar det ju ihop sej,så då går det ju inte att komma in i ådran.Så på tredje försöket,på sidan av handleden,då gick det.Då hade dom provat i armvecket å uppe på handflatan först.Jag försökte å slappna av å ena sköterskan stod å prata med mej medans narkossköterskan leta ådra,så till slut så gick det.
Så nu är jag såå nöjd att den undersökningen är gjord.Så nu får jag bara vänta nån vecka på att man hör av sej från VC om vad vi ska gå vidare med när det gäller blodvärdet.Så vi får se hur det blir...

Annars då...?!Jo,allting är nog sej likt...Värken i knäna har jag fortfarande,men det blir bättre när jag gör uppehåll med cyklingen.Men jag cyklar ändå...Jag ska ta itu med knäna bara jag har fått ordning på mitt blodvärde.En sak i taget...Jag satt här en dag å räkna alla ställen jag har problem eller ont i,å jag kom till 8 olika ställen.Men jag försöker att inte klaga för mycket för det finns alltid dom som har det mycket värre.Så jag försöker ta det som det kommer å göra så gott jag kan,å nåt mer kan jag inte göra.Jag måste försöka ha en vardag å ett någorlunda fungerande liv jag oxå.Vissa dagar är bara blääää,å jag är allmänt lett å trött på allt,då jag tycker att livet är orättvist att just jag ska ha alla dessa problem å besvär jag har.å så finns det dom dagar som jag tänker på alla dessa människor som klagar över allt,minsta lilla grej ska en del beklaga sej över.Såna saker som jag tycker är struntsaker å sånt som faktiskt ingår i livet att klara av.Men så tänker jag nästa stund att det är av motgång man blir stark,så faen såå stark jag är...Å envis så inni norden är jag,men det är jag glad över för det är det som har gjort att jag är där jag är idag.Det är bra att va envis...Visst,det finns dom gångerna jag har velat ge upp å skita i allt,men bara man har varit där nere på botten ett tag å kravlat runt så börjar jag alltid kravla mej uppåt igen.För ingenting blir bättre av att man stannar kvar där nere å tycker synd om sej,det är bara jag,människan själv som kan göra jobbet människa att ta mej upp igen.Jag är väl för glad i livet å så tänker jag att ingenting blir ju bättre av att man sätter sej ner å tycker synd om sej heller.Å det finns ingen som kan hjälpa mej med att jag har ont överallt eller med mitt snurriga huvud,jobbar får bara försöka ta det som det kommer å klara av det.Jag får ofta höra av min kära sambo att "jag är av den hårda stammen",att jag viker inte ner mej å ger inte upp.Han menar nog att jag är stark psykiskt å att jag ser möjligheterna i livet å att jag inte ger mej,utan att jag kämpar på fast jag har dom problem jag har.Å det är nog sant,jag är född sån här å jag kan inte sluta å leva bara för att jag har lite problem,jag får bara göra saker på ett annat sätt å jag får bara ta det i den takt jag orkar med.Det va litt utsvävning ifrån det jag börja med,men jag ville bara få med det.

På tal om min kära sambo ja...Han är på kurs i Bollnäs för att ta körkort på tung lastbil.Så det är väldigt tomt å tyst här på veckorna,men han är snart hemma igen å vardagen är tillbaka till det normala igen.Efter att han har fått körkortet så får vi en tryggare inkomst och det ska bli gôtt,för det sista året har inte alltid varit så roligt kan jag säga.Men vi ser framåt å hoppas på ett bättre 2016 på flera fronter.
Ha det så bra mina vänner så hörs vi snart igen,jag lovar!

Kram...