Hej mina vänner!Nu är det fredag och äntligen helg...Den här veckan har varit såå mastig!

Börja veckan med husarbete,med litt städ och massa tvätt som skulle tvättas+allt det"vanliga"husarbetet.Tisdag tog jag med mej mamma som chaufför och åkte till Karlstad på mammografi.Jag vill helst inte köra när jag ska så långt.Det går om jag måste men jag är glad om jag slipper.Servicelinjen som går emellan min vårdcentral och sjukhuset i Karlstad tar så lång tid,så för mej som inte vet när jag behöver kissa och som inte kan hålla mej så är det ett jätte problem.Så då får det bli egen bil...Men iallafall så åkte vi dit,och fick leta en lång stund efter parkering och sen fick jag stå länge i kö till parkeringsautomat.Redan då hade mitt huvud börja snurra och jag var yr.Sen gick vi in och vi bestämde att vi skulle äta mat.Och ändå mer snurra mitt huvud...Mycket folk och jag ska koncentrera mej på att gå och inte gå in i nån/nånting,och inte orkar jag stanna upp utan att ha nånting att ta tag i.Så en sån dag är jätte jobbig för mej...Men i alla fall så fick jag röntgat mej och gjort det jag skullle,svar kommer inom 5 veckor.
Sen åkte vi hem.
Sen kom onsdagen,det var väl en lite mindre masig dag...Var uppe hos min far och hjälpte han med lite grejer.
Sen igår,torsdag,så var jag först ute och leta böcker på bokrean.Men vi har ju inte så många affärer som säljer böcker,men jag fick tag i 2 st.i alla fall.Sen så hade jag tid hos fysioterapeuten.Det var sista tiden,för hon tycker inte att hon kan tillföra mej nånting mer.Jag vet bäst vad min kropp orkar med,och jag vet bäst hur jag ska lägga upp dagen för att jag och min kropp ska orka med så länge som möjligt.Jag vet bäst hur jag måste planera och lägga upp mina dagar.Så jag får göra träningsprogrammet hon har gett mej och så får jag göra som jag gjort.Så tar vi det som det kommer...Jag vet vart hon finns om jag behöver henne.
Idag var det den vanliga veckohandlingen ihop med min mor.Det är oxå en väldigt slitsam dag...Med mycket saker som rör sej och som händer runtomkring.Mycket ljud...Och mycket jag ska tänka på.Så då kommer yrseln direkt!Så på samma gång som jag ska handla och hitta det jag ska ha så måste jag på samma gång anstränga mej för att gå rakt och koncentrera mej.Så jag blir så trött och sliten mentalt.
Så är det vad jag än ska göra utanför hemmets lugna vrå.Vilket jag ska handla eller om jag ska på sjukhusbesök eller om jag bara ska åka nånstans.Så måste jag anstränga mej...För att mitt huvud och mina ögon och min kropp orkar inte med allting som är runtomkring...Det är sååå slitsamt och mentalt jobbigt!!Men jag måste ju ut och se folk ibland oxå,jag måste ju faktiskt ut och göra saker utanför hemmet oxå.Annars så blir jag ju knäpp och ännu mer eremit än vad jag redan är.Jag håller mej mest hemma,för det är det som är minst jobbigt,å det är där jag känner mej trygg och det är där jag kan slappna av.För jag känner inte att jag kan slappna av när jag är ute bland folk,ljud och saker som rör sej.
Jag ska försöka förklara hur det blir i mitt huvud och i mina ögon...För det första så snurrar det ju nåt helt kopiöst...Det är som om man skulle sitta i en karusell som snurrar väldigt fort.När jag är på en affär så är allting både högt och lågt,ingenting står stilla och allting är överallt...Men på nåt konstigt sätt så har ju jag lärt mej att det är så,å att jag måste lära mej att ha det så å att hantera det.Men det är jätte jobbigt!!Jag sliter som bara den när jag är på en affär kan jag tala om.Men jag fixar det...Titta rakt fram går någorlunda,men åt sidorna är ännu värre.Då är grejerna både 3 och 4 dubbelt+att dom är både högt å lågt.Men jag har lärt mej att det är så så jag klarar det ändå.Varför det är så här?Det är mina ögon och mitt huvud och signaler emellan ögon och huvud och resten av kroppen som väl har blivit sämre med åren och inte hänger med så bra längre.Det är det jag har fått förklarat och det är det man tror.För man har ju gjort massa undersökningar och man har konstaterat att det är fel men inget man kan göra nånting åt.
Så nu efter att jag har kommit hem till tystnaden så känns mitt huvud som att det skulle va gjort av bomull,och att det pressar utåt och om man skulle skära upp skalpen på mej så skulle trycket lätta och allt skulle rinna ut...Jag kan inte förklara det på nåt annat vis.Så mina ögon och huvud och nacke är såå"trötta"nu.Men nu ska jag inte göra så mycket mer idag...

Det är säkert jätte mycket folk som jag har sett idag och andra dagar jag är ute.Men jag är inte högfärdig utan det är bara det att jag ser er inte...Jag har så fullt upp med att klara av mitt så jag ser att jag har folk och saker runt mej men jag ser inte vad eller vem det är.Ska jag se så måste jag stå stilla och hålla mej i nånting.Så jag är inte högfärdig för att jag inte ser er och hälsar.

Nu ska jag sätta mej och titta på missade program på"plattan" nån timme tills det börjar program på tv:n som jag vill se.Gubben jobbar sent ikväll så här blir det inte helg förrän vid 22.00.Blir så ytterligare 2 fredagar till ut i mars.För det är extra mycket på hans jobb att göra just nu en period.Men det får gå,som med allting annat...

Ha en fin helg alla vänner så hörs vi snart igen!
Kramiz...

Idag skriver jag ett inlägg till den bäste vännen jag någonsin har haft...

För exakt 7 år sen idag min käre vän fick vi ett telefonsamtal att du hade blivit född.Det var en av de bästa dagarna i hela mitt liv...Vi fick vänta i 4 veckor tills vi fick komma å hälsa på dej första gången.Du var såå liten och fin,du fick precis plats i min hand så liten var du.Vi var och hälsa på dej varannan vecka och jag längta såå till varje gång och jag hade separationsångest varje gång jag åkte hem utan dej.Men till slut så kom den dagen jag hade längtat efter såå mycket...Den dagen du skulle få följa med oss hem...Det var en glädjens dag...Du var fortfarande såå liten,för du var ju en blandning av 2 små raser,pincher och chihuahua.Vi upptäckte och utforska mycket tillsammans under dina år hos oss.Jag skaffa mej främst en kompis i dej,jag ville ha sällskap på dagen när jag var ensam.Det gjorde att du blev väldigt fäst vid mej,och du hade därför väldigt svårt för andra folk.Allt efter som åren gick så blev du mer och mer osäker,det kunde visa sej i morrningar och ibland även nafs.Jag försökte precis allt för att vi skulle bli av med det,men med mina begränsningar så gjorde det att vi blev mer och mer isolerade.Vi hade inte många att umgås med för att folk våga inte komma i närheten,och många tyckte nog att jag skulle ta bort dej.Men det var inte så lätt,du var ju så snäll och go när du var hemma och ibland dom du kände dej trygg med.
Och vi upplevde såå mycket tillsammans...Du var ju med mej nästan överallt,utom på mataffären.Hade jag en dålig dag så gick du efter mej hela dagen...Var jag i köket så låg du på mattan där,var jag i duschen så låg du på mattan inne på toan och om du tyckte att det tog för lång tid för mej i duschen så ställde du dej på bakbenen med framfötterna på badkarskanten.Du var med mej överallt...Och jag kunde styra dej precis som jag ville för du var jätte lydig och ville ständigt leka och lära dej nya saker.Men vi hade ett ständigt problem och det var kontakten med andra hundar och en del folk.När det gällde folk så var det antingen eller,antingen så visa du jätte tydligt att du tyckte om nån eller så visa du tvärtemot,osäkerhet.Och det var inte många som kunde hantera det utan då försvann folk.Jag fick höra såå många gånger hur jag skulle göra och vad jag inte skulle göra.Men du och jag kunde inte göra hela jobbet själva kära vän,utan vi behövde träna och samarbete i den miljön du skulle bo och leva i.Vi åkte väldigt ofta till Bangstad,till min mor.Där kunde du springa fritt och vi träna och du var jätte duktig.Men det var inte där du bodde...Sen när vi kom hem så var det koppel på och massa måsten...Har man inte en hund som är snäll och som tycker om allt och alla och som går lydigt och fint i band,så är man inte värd vatten...Då ska man klagas på,men att hjälpa till och samarbeta med hund och hundägare ät väldigt svårt,i alla fall upplevde vi det.

Så 17 Nov.2013 tog jag mitt livs svåraste beslut...Att välja att låta dej somna in för alltid.Det var det svåraste och värsta jag någonsin har gjort.Jag kan komma ihåg sista kvällen och natten här,då sov vi inte mycket.Jag ville att du för en gångs skull skulle sova hos oss i våran säng,men du ville inte.Du var inte van att ligga där,utan du hade först din bur i flera år och sen en korg det sista året.Så den sista natten så låg du alltså i din korg och jag låg på golvet bredvid dej.Något jag aldrig bruka göra...Jag hade mitt huvud i din korg på dina tassar och du la ditt huvud på min kind.Så låg vi hela natten...Jag sov väldigt lite den natten.På morgon gick vi som vanligt upp tidigt...Vi gick ut på vår vanliga kiss-runda.Och sen gick vi in och åt frukost.Jag kan komma ihåg hur du åt än idag...Du kunde inte stå stilla när du åt,utan du spred kulor över hela köksgolvet.Men det var så du alltid hade ätit.Sista turen vi gick så fick du springa lös och göra precis det du ville,för då spelade det ju liksom ingen roll för du skulle ju bort ändå.Du var såå glad!
Vi åkte den sista bilturen till veterinären,husse var oxå med den sista gången.Vi kom in där och veterinären börja förklara hur allt skulle gå till.Men allt ifrån den dagen är som en dimma för mej.Vi satte oss i alla fall på golvet och jag linda in dej i din favoritfilt,som du sen även fick med dej i kremeringen.Du fick din första spruta medans du hela tiden låg i mitt knä.Och husse och veterinären prata om vad som kom att hända,men jag var i min egen lilla bubbla.Du blev bara tröttare och tröttare,och efter ett tag så fick du den sista sprutan.Och jag kände ju hur du blev bara mer och mer borta,för att till slut ha tagit ditt sista andetag.
Jag hade tänkt och gruvat mej såå för denna dag som jag visste skulle komma.Och jag fundera och gruva mej i 7 mån.innan jag tog det ändliga beslutat att låta dej gå.För det var inget lätt beslut.Du har med dej din älsklingsfilt + ditt halsband med ett hjärta på där det står"Chilii vill hem"och mitt mobilnummer.Du blev kremerad och sen gravlagd på Bangstad.På ditt favoritställe,där du alltid fick springa fritt och vara den gudomligt goda lilla hund du egentligen var.Men du blev såå ofta missförstådd.Och så mycket skit och skäll som jag har fått genom de åren du levde har jag aldrig fått.Men t.om jag har en gräns för vad jag orkar med,jag orka inte med mer till slut.Det spela ingen roll vad du och jag än gjorde,Chilii vännen min,så fick vi skit ändå.

Det har tagit mej flera år att komma dit jag är idag,utan min käre vän.Nu får jag klara av vardagen själv och jag har en gudomlig gubbe som stöttar och är med mej i vardagen.Men jag saknar min lilla vän,och kommer så alltid att göra.För vi var ett radarpar och vi var ett bra team du och jag min käre vän.
Efter allt som tiden har gått så har jag kommit på att jag ska inte ha nån mer hund.För med mina begränsningar och problem så vet jag inte hur min framtid ser ut.Så för mej så känns det som ett lätt beslut att fatta för både mej och min ev.hund i så fall.För ska jag ha en hund så ska jag ta hand om den och sköta den fullt ut med allt vad det innebär.Jag vill inte bli beroende av att andra ska behöva hjälpa mej för att jag ska kunna ha en hund.
Så därför väljer jag hellre att lukta och kosa med de jag ser och träffar på,som vill prata.För det är ju faktiskt så att alla hundar vill inte prata.Hundspråket är inte så svårt att lära sej bara man vill.

Nej,nu ska jag göra mej i ordning för att jag ska kunna komma till dej min käre vän och tända ett ljus.

Kommer alltid sakna dej,men du är ständigt med mej i mitt hjärta och genom tatueringen på mitt vänstra ben.

Älskar dej jänta mi!

Hej mina vänner!Idag är jag fundersam å tänker på livet...
Jag har varit på begravning efter mitt ex's farmor,en jätte go å snäll gammal tant.Som har gått vidare till andra sidan...Den tanten har jag haft runt mej i nästan 20 år.Fast det tog slut mellan oss för över 10 år sen så har jag hållt kontakten med delar av hans familj ändå.
Vi bor på ett så litet ställe så man råkar alltid på folk man känner när man går på affärn eller så...

Så nu sitter jag här med en hejdundrande huvudvärk å tänker på livet...Huvudvärken kommer av att alla spänningar har släppt...Det är ju ingen naturlig grej att gå på en begravning,å det är ju ingenting man gör så ofta.Tack och lov...Det är såna här gånger som jag kommer på lite extra,att livet är inte evigt...Å det är inte givet att vi ska gå på denna jord varje dag...Å det är såna här gånger som jag tänker lite extra på att,man ska inte va ovänner hela tiden,man ska inte klaga å va sur på allt hela tiden.För vi har det ganska så bra,för vi lever i alla fall.
Jag har väl folk runt mej som jag inte har så väldigt mycket kontakt med,men det är olika anledningar till det.Å man måste alltid va två som strävar åt samma håll,för annars går det inte.
Jag kan klaga å tycka att livet är orättvist å jävligt många gånger,men jag lever i alla fall.Å jag får ha mina fel å mina besvär.Å jag får va ihop med världens bäste gubbe,å det är heller ingen självklarhet.Det är absolut inte alla som får ha det så.
Förr så tänkte jag inte på livet så...Då tog jag nog det mer för givet...Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att ta vara på de folk jag har runt mej,det gjorde jag nog inte förr.Jag har börjat tänka på att livet är faktiskt inte för evigt,å vi vet inte hur många år/månader/veckor/dagar/timmar/minuter eller sekunder vi får ha varann kvar.Å då orkar inte jag störa mej på allting...jag orkar inte lägga mej i och bry mej i allting...Förr så kunde jag nog säkert störa mej och bry mej i saker som egentligen inte angick mej.Men det orkar jag inte idag...Jag har fullkomligt nog med mej och mitt eget,så jag orkar inte bry mej i hur andra har det.Det låter säkert som att jag inte bryr mej om folk,men så är det absolut inte,utan jag orkar inte lägga mej i sånt som inte angår mej eller sånt som inte rör mej.Jag orkar inte bry mej i sånt jag inte har med att göra...

Idag när vi var i kyrkan,mamma var med mej. Så måste jag koncentrera mej så mycket när jag ska gå,så jag ser nästan ingenting.Jag ser ju folk å jag ser ju saker runtomkring mej,men jag är så fokuserad på mej å det jag ska göra.I kyrkan fick jag stå å hålla i mamma,för jag klarar inte stå rakt upp å ner på ett golv utan att ha nån eller nånting att hålla i.För får jag inte det så klarar inte jag att stå stilla.Men det är p.ga att jag inte har balans...Min balans har aldrig varit bra,men nu dom senaste åren så har den försvunnit totalt.
Så det är ju oxå en av orsakerna till att jag spänner mej så som jag har gjort idag.Plus att mitt huvud snurrar så fruktansvärt.Så jag sliter som ett djur såna här gånger,när jag ska gå å stå å uppföra mej normalt.
Men nu är det gjort...Å jag har tagit huvudvärkstabletter å druckit 2 muggar med kaffe.Å sitter nu i lugn å ro,så det börjar släppa lite nu.
Efter kyrkan bjöd mamma mej på mat på Burger King.Så vi var där å åt innan hon körde hem mej.
Gubben jobbar över idag,så jag har tv:n för mej själv hela kvällen idag.Det är mycket att göra på hans jobb,så vi har varit uppe halv 5 varje morgon den här veckan.Så det blir tidiga kvällar här nu.Jag är en morgon människa,så jag går hellre upp tidigt å går oxå då å lägger mej tidigt.

Ha en fin kväll å helg mina vänner å krama litt extra på dom ni har jämte er för det ska jag göra bara min bäste vän kommer hem från jobbet.

Kram...

Hej mina vänner!Tänkte bara uppdatera på en grej som min sambo gjorde mej uppmärksam på igår,igen...

Som ni alla säkert vet vid det här laget så har ju jag det som kallas för vattenskalle.Det är en sak som ofta följer med i Ryggmärgsbråck.Kort förklarat så är det likvorvätska som vi alla har i våra huvuden,som på oss med vattenskalle inte rinner ut ur huvudet som det ska.Inte alla men många av oss får inopererat det som kallas en shunt.För att just leda ut denna vätska.
På mej så operera man in denna shunt när jag var ca. 1 månad gammal.Det var under de 3 första månaderna av mitt liv som jag låg i Göteborg.Som jag har fått det berättat av mina föräldrar så märkte man att allt inte stod rätt till i mitt huvud när omfånget på mitt huvud börja växa,mina ögon försvann in i huvudet och jag blev mer grinig.Så då blev det att jag fick inopererat en shunt.Vissa har mycket problem med sina shuntar och många byter shunt många gånger i sitt liv,men jag har aldrig haft problem med min och därför har jag haft den samma i ganska så exakt 43 år.Den ligger på högra sidan av mitt huvud och går ner längs bröstkorgen och mynnar ut i buken.Jag kan känna den på högra sidan av mitt huvud och ner på halsen en bit.Nu under alla dessa år så har detta gjort att det automatiskt har blivit en kanal emellan mitt huvud och buken.Jag har förstått genom min grupp för oss med Ryggmärgsbråck att det är olika vart den mynnar ut.
Men det är alltså lite av en förhistoria till det jag ska berätta nu.
P.ga min vattenskalle så har jag ett visst förhöjt tryck i mitt huvud.Och det i sin tur gör att jag har nånting som man kallar nystagmus.Det betyder darr på ögat...Mina ögon"hoppar" när jag tittar åt alla håll utom neråt.Ibland kan jag märka och faktiskt känna det själv men oftast är det andra som ser det när jag pratar och tittar på dom.Det är inte mycket det"hoppar",men det märks.
Nu till det jag egentligen skulle säga...Den som gjorde mej först uppmärksam på det här som jag nu ska berätta var min optiker...Det var en gång för inte alls många år sen som hon fråga"varför jag vrider på mitt huvud när jag tittar rakt fram"?Jag hade aldrig hört det förut att jag gör det,och jag märker inte det själv.Utan det är en grej jag gör omedvetet.
Sen så har min sambo oxå gjort mej medveten om det...Andra jag har runt mej har antingen inte tänkt på det eller så har dom inte tröstat säga nånting.
Men i alla fall igår så åkte jag upp till min gamla svägerska på kaffe,det är evigheter sen jag var där sist så jag blev där i många timmar.Och sen när jag kom hem så var det middag och matlagning som gällde.
Min sambo hann att komma hem innan maten var klar så han tog över.Inte mej emot...Och då när vi står här i köket och pratar så frågar han mej"om jag var extra snurrig i huvudet"?Men det kände jag inte att jag var,snurrig i huvudet är jag konstant men jag var inget ovanligt snurr igår.Så jag fråga varför han undra det?Och då sa han att"jag vred mitt huvud mot vänster",när jag i själva verket tyckte själv att jag titta rakt fram.Så jag vrider alltså mitt huvud åt vänster när jag ska se rakt fram.
Jag har ju glasögon,och jag ska bara säga det så att det är sagt att dom är det inget fel på,det är inte dom som är boven i dramat att jag är yr och att jag ser dubbelt när jag tittar åt höger och vänster,rakt fram går bra.Jag har kollat upp glasögonen och jag har varit hos en ögonläkare för min yrsel och dubbelseende.Och man ser mitt nystagmus och man ser mitt darr på mina ögon,men det finns ingenting man kan göra åt det.
Så för att jag ska se ett helt ansikte när jag pratar med nån,så är det ett visst fält i min synvinkel som jag kan titta på.Och det i sin tur verkar som att det gör att jag vrider på huvudet åt vänster.Så när jag ska titta rakt fram så måste jag vrida på huvudet.Men det gör jag omedvetet,jag märker inte själv att jag vrider på huvudet.Men det är väl för att jag har kommit på ett sätt att"se klart" på och då är väl det mitt sätt att se"normalt" på.För som sagt,när jag tittar åt höger eller vänster så ser jag dubbelt,och det jag ser är både högt och lågt...
Så för mej att va ute bland mycket folk och ljud osv.är jätte jobbigt...Mitt huvud blir så trött...Men det är sånt jag får ta när jag ska va ute bland folk och ljud och mycket annat som låter och rör sej.Det är väldigt sällan jag är ute så,men ibland måste man.
Sånt här hade jag aldrig problem med förr,det är nånting som har smugit sej på de senaste åren.Men det är väl en sak som blir när man blir äldre.Mitt huvud är ju inte som andras p.ga vattenskallen.
Ibland kan jag känna att när jag ska flytta min blick så kommer ögat hoppande efter,det är jätte svårt att förklara.Men det är som att jag flyttar blicken men det tar nån liten liten hundradels sekund innan jag kan fokusera och sätta blicken på det jag ska titta på.Min sambo säger ibland att när jag ska flytta blicken så"hoppar"mina ögon och dom åker runt lite innan dom stannar och jag kan fokusera.Ibland kan jag märka det själv,och då är det främst det högra ögat som jag märker flyttar sej efter på nåt vis.
Men allt detta tror jag är dels för att jag har ett ökat tryck i huvudet och dels för att mitt huvud och mina ögon blir trötta när det har varit mycket runtomkring.Och det i sin tur blir att mina ögon åker runt och har svårt för att fokusera.
Men det är så det är och inget jag kan göra nånting åt.
Idag tror jag att det blir en ganska så lugn dag.
Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen!
Kram...