Idag skriver jag ett inlägg till den bäste vännen jag någonsin har haft...

För exakt 7 år sen idag min käre vän fick vi ett telefonsamtal att du hade blivit född.Det var en av de bästa dagarna i hela mitt liv...Vi fick vänta i 4 veckor tills vi fick komma å hälsa på dej första gången.Du var såå liten och fin,du fick precis plats i min hand så liten var du.Vi var och hälsa på dej varannan vecka och jag längta såå till varje gång och jag hade separationsångest varje gång jag åkte hem utan dej.Men till slut så kom den dagen jag hade längtat efter såå mycket...Den dagen du skulle få följa med oss hem...Det var en glädjens dag...Du var fortfarande såå liten,för du var ju en blandning av 2 små raser,pincher och chihuahua.Vi upptäckte och utforska mycket tillsammans under dina år hos oss.Jag skaffa mej främst en kompis i dej,jag ville ha sällskap på dagen när jag var ensam.Det gjorde att du blev väldigt fäst vid mej,och du hade därför väldigt svårt för andra folk.Allt efter som åren gick så blev du mer och mer osäker,det kunde visa sej i morrningar och ibland även nafs.Jag försökte precis allt för att vi skulle bli av med det,men med mina begränsningar så gjorde det att vi blev mer och mer isolerade.Vi hade inte många att umgås med för att folk våga inte komma i närheten,och många tyckte nog att jag skulle ta bort dej.Men det var inte så lätt,du var ju så snäll och go när du var hemma och ibland dom du kände dej trygg med.
Och vi upplevde såå mycket tillsammans...Du var ju med mej nästan överallt,utom på mataffären.Hade jag en dålig dag så gick du efter mej hela dagen...Var jag i köket så låg du på mattan där,var jag i duschen så låg du på mattan inne på toan och om du tyckte att det tog för lång tid för mej i duschen så ställde du dej på bakbenen med framfötterna på badkarskanten.Du var med mej överallt...Och jag kunde styra dej precis som jag ville för du var jätte lydig och ville ständigt leka och lära dej nya saker.Men vi hade ett ständigt problem och det var kontakten med andra hundar och en del folk.När det gällde folk så var det antingen eller,antingen så visa du jätte tydligt att du tyckte om nån eller så visa du tvärtemot,osäkerhet.Och det var inte många som kunde hantera det utan då försvann folk.Jag fick höra såå många gånger hur jag skulle göra och vad jag inte skulle göra.Men du och jag kunde inte göra hela jobbet själva kära vän,utan vi behövde träna och samarbete i den miljön du skulle bo och leva i.Vi åkte väldigt ofta till Bangstad,till min mor.Där kunde du springa fritt och vi träna och du var jätte duktig.Men det var inte där du bodde...Sen när vi kom hem så var det koppel på och massa måsten...Har man inte en hund som är snäll och som tycker om allt och alla och som går lydigt och fint i band,så är man inte värd vatten...Då ska man klagas på,men att hjälpa till och samarbeta med hund och hundägare ät väldigt svårt,i alla fall upplevde vi det.

Så 17 Nov.2013 tog jag mitt livs svåraste beslut...Att välja att låta dej somna in för alltid.Det var det svåraste och värsta jag någonsin har gjort.Jag kan komma ihåg sista kvällen och natten här,då sov vi inte mycket.Jag ville att du för en gångs skull skulle sova hos oss i våran säng,men du ville inte.Du var inte van att ligga där,utan du hade först din bur i flera år och sen en korg det sista året.Så den sista natten så låg du alltså i din korg och jag låg på golvet bredvid dej.Något jag aldrig bruka göra...Jag hade mitt huvud i din korg på dina tassar och du la ditt huvud på min kind.Så låg vi hela natten...Jag sov väldigt lite den natten.På morgon gick vi som vanligt upp tidigt...Vi gick ut på vår vanliga kiss-runda.Och sen gick vi in och åt frukost.Jag kan komma ihåg hur du åt än idag...Du kunde inte stå stilla när du åt,utan du spred kulor över hela köksgolvet.Men det var så du alltid hade ätit.Sista turen vi gick så fick du springa lös och göra precis det du ville,för då spelade det ju liksom ingen roll för du skulle ju bort ändå.Du var såå glad!
Vi åkte den sista bilturen till veterinären,husse var oxå med den sista gången.Vi kom in där och veterinären börja förklara hur allt skulle gå till.Men allt ifrån den dagen är som en dimma för mej.Vi satte oss i alla fall på golvet och jag linda in dej i din favoritfilt,som du sen även fick med dej i kremeringen.Du fick din första spruta medans du hela tiden låg i mitt knä.Och husse och veterinären prata om vad som kom att hända,men jag var i min egen lilla bubbla.Du blev bara tröttare och tröttare,och efter ett tag så fick du den sista sprutan.Och jag kände ju hur du blev bara mer och mer borta,för att till slut ha tagit ditt sista andetag.
Jag hade tänkt och gruvat mej såå för denna dag som jag visste skulle komma.Och jag fundera och gruva mej i 7 mån.innan jag tog det ändliga beslutat att låta dej gå.För det var inget lätt beslut.Du har med dej din älsklingsfilt + ditt halsband med ett hjärta på där det står"Chilii vill hem"och mitt mobilnummer.Du blev kremerad och sen gravlagd på Bangstad.På ditt favoritställe,där du alltid fick springa fritt och vara den gudomligt goda lilla hund du egentligen var.Men du blev såå ofta missförstådd.Och så mycket skit och skäll som jag har fått genom de åren du levde har jag aldrig fått.Men t.om jag har en gräns för vad jag orkar med,jag orka inte med mer till slut.Det spela ingen roll vad du och jag än gjorde,Chilii vännen min,så fick vi skit ändå.

Det har tagit mej flera år att komma dit jag är idag,utan min käre vän.Nu får jag klara av vardagen själv och jag har en gudomlig gubbe som stöttar och är med mej i vardagen.Men jag saknar min lilla vän,och kommer så alltid att göra.För vi var ett radarpar och vi var ett bra team du och jag min käre vän.
Efter allt som tiden har gått så har jag kommit på att jag ska inte ha nån mer hund.För med mina begränsningar och problem så vet jag inte hur min framtid ser ut.Så för mej så känns det som ett lätt beslut att fatta för både mej och min ev.hund i så fall.För ska jag ha en hund så ska jag ta hand om den och sköta den fullt ut med allt vad det innebär.Jag vill inte bli beroende av att andra ska behöva hjälpa mej för att jag ska kunna ha en hund.
Så därför väljer jag hellre att lukta och kosa med de jag ser och träffar på,som vill prata.För det är ju faktiskt så att alla hundar vill inte prata.Hundspråket är inte så svårt att lära sej bara man vill.

Nej,nu ska jag göra mej i ordning för att jag ska kunna komma till dej min käre vän och tända ett ljus.

Kommer alltid sakna dej,men du är ständigt med mej i mitt hjärta och genom tatueringen på mitt vänstra ben.

Älskar dej jänta mi!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev,men det händer inte så mycket här så älta om det samma hela tiden orkar jag inte... Värken och de problemen jag har med det är väl ganska så likt,fast sen nån gång på vårkanten mars-april så börja värk...

Hej mina vänner!Vet att jag inte har skrivit på väldigt länge,men det händer inte så mycket nytt här och jag orkar inte skriva om samma sak som jag har skrivit om massa gånger förut...Dagarna är ganska så lika sen förr,men det som är annorlunda nu är...

Hej mina vänner!Nu har det återigen gått ett sånt långt uppehåll sen jag skrev som jag har lovat sååå många gånger att det inte ska göra.Men det är bara det att jag tycker inte att jag har så väldigt mycket nytt att skriva om,jag har ju liksom skrivi...

Hej mina vänner!Nu var det länge sen jag skrev sist,men det händer inte så mycket här så därför har jag inte så mycket att uppdatera bloggen med heller... Men just november månad har de sista åren blivit väldigt mycket en"minne-månad" för mej.Dels...

Hej mina vänner!Kommer med ett inlägg idag oxå...Idag har jag sett på dopet av den minsta prinsen i vårat kungahus.Ni som känner mej vet att jag är väldigt förtjust i dessa människor,och försöker hänga med på det som händer. Så idag har jag inte hun...