Hej mina vänner!Nu är jag här igen...

Tror inte det har hänt nåt speciellt,utan dagarna är ganska så lika här...Har ju ingen aning om vilka som läser min blogg så det är väldigt svårt att veta hur utförlig jag ska vara om saker som jag skriver om...

Den 17 maj så var vi i Norge och fira Norges nationaldag.Vi bor ju bara 1 dryg mil ifrån norska gränsen,så vi är ju över dit ganska så ofta.Min gubbe jobbar ju i Norge,det är väldigt vanligt att de som bor här jobbar i Norge.

Vi var alltså i Norge den 17 maj.Den dagen är det väldigt mycket finklädda barn och vuxna ute på gatorna i Norge.En del går i tåg och många står på gatorna och viftar med norska flaggor och tittar på de som går i tågen.Det är mest barn men oxå vuxna som går i dessa tåg,med musik kårer och man spelar,sjunger och ropar musik,sånger och ramsor.Det är jätte fint att se alla glada...
Vi stod efter gatan och titta på detta tåg,eller jag stod och titta på första stället men sen så satt jag på gräset och titta på alla folk.Jag blir såååå trött i min rygg och höfter när jag stått en stund.Med en stund så menar jag bara en 10-15 mon. Men det går bra...Jag är van att det blir så så jag anpassar mej.Jag håller i eller hänger på folk jag har med mej,men ibland så måste jag få sätta mej.Så den dagen så stod jag,satt på gräs och annat som det går att sitta på.Jag hänger även på annat som står stilla...Det ihop med allt folk och bilar och allt annat som finns ute i ett samhälle en sån dag gör att det är en väldigt jobbig dag,men jag vill så jätte mycket göra en del saker och då trotsar jag det som blir och tar det.För det som jag får uppleva och va med om övervinner mitt onda...Jag är en envis människa så det går...
Dagen efter så hade jag en vilodag,gubben börja jobba efter flera dagars ledighet.Det var ju pingst den helgen,så vi tog en tur ut med triken.Vi hamna på fästningen i Halden.Vi hade med oss matsäck som vi åt uppe vid fästningen.Vi gick inte runt där så mycket,för det är ganska så tungt att gå i mc-kläder.Så vi har pratat på att vi ska ta bilen dit nån fin dag och gå runt då istället.

Annars då??Jo,det är sej väl ganska så likt som det alltid brukar vara.Min värk får jag ju leva med och ha...Vissa dagar är bra och vissa dagar är jävliga...Men jag är van att det är så...

Igår pröva jag nåt nytt när det gäller min cykling.Jag sänkte motståndet från 5 till 4 av 8 som är det högsta.Och så fick jag för mej att jag skulle prova och se om jag fixa att cykla 3 mil.Och det fixa jag...på ganska så exakt 90 min.,som jag satte som mål.Jag var sååå"sleten" när jag var klar...Och jag var såå svett...Men jag var oxå sååå nöjd...
Så jag gjorde om samma sak imorse igen,men då gick det lite saktare så jag cykla 3 mil på ca.92 min.
Jag kände i ryggen i morse när jag skulle upp ur sängen att det skulle bli en dag med värk.Men med frukost ihop med gubben och ha tagit medicin så satte jag mej framför tv:n å cykla när gubben åkt på jobb.
Jag vet att en del folk tror och anser att jag inte ska kunna cykla så långt som jag gör,jag har ju brukat cykla 2 mil annars under en längre period.Men enligt en del folk så blir jag ifrågasatt att om jag har så ont som jag säger så ska jag inte kunna cykla så långt som jag gör.Hur kan andra veta hur min kropp känns??Hur kan folk veta att jag inte ska kunna cykla bara för att jag har ont??Vem bestämmer vad en annan människa kan eller orkar med eller inte kan eller inte orkar med??Jag blir sååå irriterad när jag får höra sånt...Jag tycker det är sååå frustrerande att känna att jag ska behöva bli ifrågasatt och inte trodd att jag har ont och att jag inte kan ha så ont för att jag klarar av vissa saker...Tänk på vad ni tycker och säger ibland gott folk...Jag blir sååå irriterad när jag känner att jag måste försvara mej för att folk inte tror mej...
Det är en stor skillnad för mej att cykla mot att gå en promenad...När jag går så sliter jag på min kropp mycket mer än när jag cyklar,jag får mycket mera ont i rygg och främst den högra höften för att jag belastar ben och rygg mycket mer än när jag sitter på en sadel och cyklar på en motionscykel framför tv:n...Men det är det vissa folk som inte tror på och som inte verkar fatta att jag har de problemen jag har.Men hade jag däremot varit en person som hela tiden hade lyssnat på min kropp och inte gjort vissa saker som gör att jag får ont,och suttit och legat helt stilla och bara ojjat mej och bara talat om för folk hela tiden alla ställen jag har ont eller allt jag har svårt med som dubbelseende och väldigt ostadiga ben,så tror jag nog att jag hade fått en större förståelse för att jag har faktiskt problem/svårigheter med vissa saker.Men sån är inte ja...Jag gör saker och jag försöker leva mitt liv så normalt som möjligt...Och det är därför en del har så svårt att fatta och tro mej när jag pratar och försöker förklara hur jag känner mej och hur jag har det med allt...Jag har ett huvud som konstant snurrar,jag har en mage som inte fungerar utan den lever sitt eget liv...jag har en rygg som är konstant ond,24 tim.om dygnet 365 dagar om året...jag har 2 fötter som förhoppningsvis är det som är bäst på min kropp,men som har svårigheter för att"kontoret" som sitter på toppen inte fungerar som det ska...Jag har ögon som inte hänger med längre,titta rakt fram går bra men så fort jag ska titta åt sidorna så ser jag mångdubbelt...Men det är p.ga min vattenskalle och mitt tryck i huvudet.
Jag brukar säga att det känns som att jag sitter i en karusell som bara snurrar runt runt och mitt inne i den ska jag försöka leva mitt liv.Det går med det är slitsamt vissa dagar kan jag lova...
Men tack vare alla underbara människor som jag har runt mej så klarar jag det.Dom flesta runt mej vet de mesta om vad jag sliter med,och det gör att jag kan vara mer avslappnad och inte behöver anstränga mej så för att det ska verka som att jag inte har mina problem.Utan jag kan ta mina snedsteg och jag kan göra mina vurpor utan att folk tycker det är konstigt...för det är en del av hur jag är.
Men mycket tror jag är tack vare att jag är så öppen och vill berätta om hur jag har det.För förhoppningsvis så gör jag folk uppmärksamma på att vi är faktiskt inte alla lika,och vari har alla våra olika saker som vi sliter med varje dag.Alla är faktiskt inte födda helt friska.Dom värsta orden jag kan höra är när nån säger att"huvudsaken är ju att barnet är friskt när det föds"...Jag vet att de som säger det förhoppningsvis inte tänker så mycket på vad dom säger utan man bara säger det...Men tänk om barnet inte vore friskt,vad skulle man göra då?Men det är en annan fråga som jag inte tänker utveckla så mycket mer än att alla har rätt att leva hur vi än är skapade.

Mycket att tänka på här i livet...Men ha en fin dag mina vänner så hörs vi snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Jag tror inte det blir så långt inlägg den här gången...

Sen sist så har jag haft några veckor med ondare dagar...Då har jag inte orkat cykla på morgon,å det gör mej sååå frustrerad å sur...Blääää!!Då gör jag det mest vardagliga men inget mer...Å det räcker...Har även en del av dessa dagar överkonsumerat mediciner,men det gör inte så mycket när det bara blir nån gång.Det frågar jag ingen utan det bestämmer jag själv.Men det är sällan att det hjälper med dessa mediciner när det blir så ont,men jag blir sååå lett att ha ont så jag tar dom ändå och hoppas på att dom kanske kan hjälpa"den här gången"...Det är sååå irriterande och frustrerande att ha ont hela tiden,jag blir sååå lett mej...Men nu är det tillbaka till det normalt onda igen,å det känner jag knappt av för att jag är så van det.Det murrar och gör extra ont så jag känner av det i vissa läge,men jag klarar av det.

I lördags var vår årliga"MC'n:s Dag"...Det var strålande solsken och jag tror vi var ca.55 motorcyklar som körde i kortege och som visa upp oss att vi är ute på vägarna igen.Och så skänker vi en valfri summa pengar som varje år går till en god sak.Och i år skänker vi pengarna till en förening för underlivscancer som heter Musslan.Det känns bra att skänka pengar...

Efter att vi kört klart så åkte vi ner till vårat klubbhus och åt mat.
Före på morgon när vi var en del som hade samlats utanför klubbhuset,innan vi skulle åka,så skulle jag på toa.Och jag stoppa grejer jag skulle ha med i fickan och gick...Jag gick över gräs,och det brukar inte gå så bra alltid,och gjorde heller inte det denna gång...Jag ramla pladask...Mitt bland alla folk...Jag är sååå van att ramla så jag slår mej väldigt sällan,men det är mest pinsamt att ramla...Jag ag tycker det är sååå skämmigt...Men jag är uppe snart igen och fortsätter med det jag har tänkt mej.Dom flesta runt mej tror jag vet att jag är som jag är och att såna här saker kan hända.Jag hoppas och tror inte att det är så många som bryr sej så mycket om att jag ramlar.Utan det är nog mest jag som stör mej på att jag inte kan gå ordentligt,att jag ska behöva ramla hela tiden,att jag inte ska kunna gå normalt...Jag stör mej och irriterar mej över att det ska va så.Men det är inget jag kan göra nånting med.Jag är sån och min kropp lyder mej inte alltid eller väldigt sällan kan jag väl säga.
Annars så har det varit en jätte fin helg med mycket motorcykel åkning.Det är så rofyllt och gôtt och sitta där"bak på tronen"och filosofera över livet och andas in alla olika lukter som är i luften nu.Lukta mycket gödsellukt nu under helgen.Det är vår det...Jag tycker det är såå avslappnande och roligt att va ute och åka,och är väldigt glad de dagar som är fina och bra så att vi kan ta oss en tur.Det är nästan så att jag glömmer bort att jag har ont...Men jag blir påmind när jag går av och ställer mej på backen.Men det är så roligt att va ute och åka,så det övervinner allt...Jag måste gå upp på höger sida för att jag ska få med mej vänster ben ordentligt.Jag måste lyfta det över sadeln för jag orkar inte kliva med benet rakt över.Men det är sånt jag har kommit på...Och så måste jag hasa mej bakåt så att jag hamnar i mitt säte där bakpå.Jag sitter som på en tron...Stöd för både rygg och armar...
Vi hoppas på en bra Pingsthelg så att vi kan ta oss iallafall en helst flera turer.Jag har ett önskemål om en resa och det är till Kungsbacka.Vi var i Lysekil ifjol och då konstatera jag att jag vill till Fjällbacka i år.Så vi får hoppas att det kan bli så...Det är ju vädret som mest styr över om vi kan åka eller inte,men det ser ju att bli bra.
Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen!Kram...

Hej mina vänner!Nu kommer ett klaginlägg,så det som inte vill läsa när jag klagar kan sluta å läsa här...

Jag klagar för att jag har ONT!!!Jag har ont vilket jag står,går,sitter eller ligger...!!!I morse tog jag mej för faen inte ens upp ur sängen själv utan sambon fick komma å dra upp mej...!!Jag får göra allt på stôn här...!!Och för er som inte vet vad stôn är så kan jag översätta det med när man gör nånting på envishet,att man gör saker av ren vilja för att viljan är sååå stark över att kunna få gjort en sak...
Alla som känner mej vet att jag är ganska envis,det är inte ofta jag klagar å inte ofta saker stoppar mej ifrån att göra det jag vill...Men nu de senaste dagarna så har jag fått gått på stôn och envishet,jag har fått gått över gränsen varje dag för vad jag egentligen orkar för att min vilja att göra saker är för stark...Jag ville få städat här till helgen,vi var tvungna att handla igår,idag vill jag få tvättat min bil för att den ska fortsätta va skapligt fin...Det är bara en bråkdel av det jag vill ha fått gjort fast jag egentligen skulle ha bäst av att sitta eller ligga...Men jag har en vilja av stål som har hjälpt mej många gånger igenom livet,hade jag inte haft den så hade jag inte varit där jag är idag...
Jag är absolut inte en sån person som tycker om att klaga,för jag tänker som så att det hjälper inte att jag klagar för det finns ingen,absolut ingen som kan hjälpa mej med att jag har ont...När inte ens doktorer å sjukvård kan hjälpa mej så finns det ingen annan som kan hjälpa mej heller.Jag har mediciner som jag tar flera gånger om dagen men dom får aldrig bort allt det onda,dom får bort en del men inte allt.Och då dom dagarna/perioderna som är extra onda så hjälper dom mindre.Vad är det som är ont då undrar ni säkert...Jag har en eller kanske flera nerver nere i ryggen som ligger i kläm emellan några kotor.Så jag har en molande enerverande pirrande känsla i ryggslut/bäckenet hela jävla tiden...!!Det känns hela tiden,vilket jag sitter står går eller ligger.Det"vanliga" onda har jag vant mej vid men det är såna här dagar när det blir värre som jag märker av det.Det är då jag blir påverkad i mitt dagliga liv,att jag inte orkar göra det jag i vanliga fall gör.Men så gör jag det ändå för att min vilja är så stark av att klara av det jag vill ha gjort.Jag vet att det säkert finns folk runt mej som tycker och tror det att jag inte kan ha så ont för jag orkar ju göra grejer ändå.Men då ska man komma ihåg att man kan aldrig känna nån annans smärta,man kan aldrig sätta sej in i någon annans liv förrän man själv varit där.Jag är född så här,jag är van att ha mina begränsningar...Jag är van att inte kunna göra saker på samma sätt som andra utan jag måste hitta mitt eget sätt att göra saker på.Men det vet jag om,men det är när det blir såna här dagar som jag blir såååå lett av att jag är född med de problemen jag är född med...För det mesta så tänker jag inte på det utan jag gör som jag alltid brukar göra,å jag tar det onda när det kommer å jag drar mej undan å jag är tyst...för jag tycker inte om att klaga...Men ibland så känns allting bara bläääää...Då är jag såååååå lett mej och jag är sååå trött på att ha ont å inte kunna göra det jag vill...
Det är som jag brukar säga...Mitt huvud och mitt handikapp hänger inte ihop,dom är på ständig kollisionskurs...Och där är vi idag...Idag vill jag tvätta min bil så därför sparar jag in på min cykling nu på morgon,för jag orkar inte göra båda grejerna.Och det gör mej såååååå frustrerad...!!Men sånt är livet och det måste jag bara rätta mej efter.Jag vet att jag skulle ha mått jätte gôtt efteråt om jag fått cyklat,men det går inte.
Det är väldigt lätt att säga till en annan människa att man måste acceptera saker om man måste,men det är absolut inte lika lätt om man kommer i den situationen.Jag har varit tvungen och är tvungen varje dag att acceptera att min liv ser ut som det gör,men det är inte så lätt mina vänner...Jag känner på frustration ilska förbannelse orättvisa varenda jävla dag,men jag kan inte göra nånting åt det...Jag måste bara finna mej i och acceptera att jag har den kropp jag har med allt det jävliga som den bär med sej.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det hjälper inte...Nu har jag iallafall fått ur mej lite frustration,så nu känns det lite bättre i själen.Ibland skulle jag bara vilja gå långt ut i skogen och bara gallskrika för att få ur mej all frustration,men det går ju inte å det hjälper ju inte för det byggs ju upp ny frustration och irritation varje dag.De dagar när jag är på dåligast humör så är jag helst för mej själv;har jag ont så blir jag irriterad,och det vet dom jag har runt mej så dom bryr sej inte...
Jag vill absolut inte att nån ska tycka synd om mej,för det är inte synd om mej,jag har det jättebra med det livet jag lever.Men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mej en del...

I morgon har vi vår årliga"MC'n:s Dag",då vi kör kortege med våra motorcyklar.Vi hoppas på att vi blir många som kör i morgon.Det är 4:e året vi har det,å vi brukar va nånstans mellan 60-70 motorcyklar i kortegen.Det är en häftig känsla att ligga i den raden...Vi har ju en trike,en tvåhjulig goldwing som är ombyggd till trehjuling.Hade vi inte haft det så hade jag inte orkat åka p.ga att jag inte har nån balans.
Jag tycker det är sååå roligt att åka så då spelar det ingen roll hur ont jag har överallt.Jag glömmer bort det då...

Nu har jag klagat klart och skrivit klart,så nu ska jag börja min dag.Ni får ha en jätte fin dag och helg mina vänner så hörs vi snart igen...

Kram...