Hej mina kära vänner!Hoppas ni har det bra i kylan...Här är det som det är,min värk i höften gör sej mer å mer påmind.Speciellt på kvällen och natten,då är det stelt och ont,inatt vakna jag flera gånger när jag skulle flytta höger benet.Det är svårt att förklara hur det känns,men det känns som om jag skulle ha en kniv i höften,det gör så JÄVLA ont!!Men bara jag kommit upp och fått i mej mediciner och frukost så känns det okej.För er som är min vän på Facebook så kunde ni se att jag inte skulle göra mer än det mest nödvändiga idag,men det blev det,jag har plockat iordning i några skåp här och tvättar kläder,utöver det vanliga hushållsarbetet.Men nu är jag nästan klar för idag,ska bara hänga upp sista tvätten och så ska jag värma på middagen när gubben är på väg hem.

Nu tänkte jag försöka fortsätta litr på mitt förra inlägg...Jag har fått jätte mycket positiv respons på det,och det känns jätte roligt att jag kan va till hjälp för andra och att jag kanske kan få er"vanliga" folk att tänka till lite,att vi alla är faktiskt inte lika och vi har alla vårt som vi kämpar med varje dag.Jag är jätte glad om jag kan va till nån nytta för er som är yngre och som mej har Ryggmärgsbråck.För jag vet och förstår hur det är att växa upp med Ryggmärgsbråck.
Jag är uppväxt i en familj där det inte har varit nån stor grej att jag har Ryggmärgsbråck.Och dom jag har gått ihop med på skolan har accepterat mej som den jag är.Under alla år så åkte jag och min mamma minst 1 g./år till Göteborg på kontroll.Oftast var jag där 1 vecka.Pappa och mina äldre bröder var hemma.
På skolan var det heller ingen stor grej tycker jag,att jag åkte iväg till Göteborg.Jag kommer ihåg att jag fick med mej läxor som jag fick göra nere på sjukhuset.Men det var helt okej.
Under tonåren så tyckte jag ju att jag var som alla andra,det fanns saker som jag inte kunde va med på,som typ dans och gympa,men då fick jag antingen va ute och gå med nån annan kompis eller så satt jag och tittade på.
När det gäller killar och förhållanden så kom det först när jag hade passerat 20.Jag var ju ute med kompisar och vi var på både fester och dans.Och det är klart att man var kär många gånger,väldigt ofta olyckligt kär.Men nåt seriöst förhållande hade jag nog inte förrän jag var 25,det fanns killar även åren före,men det var först när jag var runt 25 som jag fick mitt första seriösa riktiga förhållande.Det vara ganska exakt i 7 år.Och nu har jag varit ihop med världens bästa gubbe i lite mer än 8 år.Båda mina seriösa förhållande var ganska så nervösa ifrån min sida,för det är inte så lätt att inte va som alla andra och sen tro att alla ska acceptera och förstå det.Men jag har som sagt var haft gudomlig tur att ha haft och har väldigt förstående gubbar.Som har accepterat och som accepterar mej för den jag är med alla mina fel/problem.Jag har alltid varit ganska så tydlig och ärlig om det jag har och vad det innebär.Jag har tyckt att det att komma ut med allt så tidigt som möjligt i ett förhållande att varit bra för mej.För jag orkar inte gå runt och smyga med att jag måste använda kateter när jag kissar,och att jag använder binda i mina trosor.Det fungerar ju ett tag kanske om man inte delar säng.Men där har jag varit tidig med att berätta,för jag kan ju liksom inte skylla på allt för länge att jag har mens och att det är därför jag har binda i trosorna.Men det är ju väldigt individuellt,sånt måste man ju känna efter själv när det är läge att berätta och i vilken tackt man ska berätta allt.
Som jag säger till min älskade sambo,så skulle jag inte kunna gömma undan nånting.Hur skulle jag kunna gömma undan allt som märks på utsidan på mej idag?Sånt klarar inte jag.Förr märktes det inte så mycket på mej att jag har Ryggmärgsbråck,det enda som var när jag var yngre var att jag hade väldigt små fötter +att jag inte kunde kissa som alla andra.Men det var ingen stor grej liksom.Men idag så märks det mer utåt att jag inte orkar och fungerar likadant som andra.Och sen har vi allt är på insidan...Jag kan inte gömma att min mage får utbrott med jämna mellanrum,jag kan inte gömma att det går galet för mej ibland och att det kommer mer urin än vad bindan klarar av.Jag är inte funtad att klara av att smussla med sånt.Speciellt inte till dom som står mej närmast.
Min sambo är det bästa som finns,han är gudomlig.Han hjälper mej såå mycket så livet skulle va tufft utan han.Jag försöker varje dag visa hur tacksam jag är att han finns i mitt liv.Men det är klart,jag har oxå mina dagar då jag hatar allt och alla.Speciellt när jag har ont,då kan jag bli sur och grinig.Men dom som är närmast mej vet det,så dom bryr sej inte så mycket.Min sambo brukar va ganska så tyst och neutral när jag är på det humöret för han vet att det oftast inte är han jag är irriterad på.
När jag blir som mest lett är när jag har ont och ingenting hjälper.Då blir jag så irriterad på att just jag ska behöva ha det så,men så nästa stund så vet jag att det finns såå fruktansvärt många andra som har det mycket värre än vad jag har det.Jag har sett såå mycket tragiskt när jag varit alla mina år på sjukhus.Det att jag har ont är egentligen en piss i rymden om man tänker på andra.
Jag har det ganska så bra,jag gör allt det jag kan varje dag för att ha en fungerande dag.Jag gör nästan allt i vardagen som alla andra gör.Men det jag inte gör är att väldigt väldigt väldigt sällan dra en dammsugare,jag bär inga tunga saker,jag putsar inga fönster och jag hänger inga gardiner...det är bara några saker jag inte orkar längre.Men det får jag hjälp med av min kära sambo och min kära mor.Dom är guld värda i min vardag.
Min mor har hjälpt mej mycket genom åren med allting.Det var vi två som alltid åkte till sjukhusen i Göteborg.Pappa och mina bröder var hemma.
Men när jag föddes så låg jag 3 månader i Göteborg ensam,och mina föräldrar och syskon kom ner på helger och hälsa på mej.
Men det är en helt annan historia som vi kan ta en annan gång.
Ha det så bra mina vänner så hörs vi nog snart igen . Jag väntar ju på svaret på röntgen av min höft och mitt knä.Men jag vet att det kan ta sin tid innan det kommer för det är brist på sekreterare på neurologen i Karlstad.

Ha det så bra nu!Kram...