Hej mina kära vänner! Idag blir det ett lite mer känslomässigt inlägg än vad jag brukar skriva,och säkert stundvis oxå kanske lite rörigt.Men idag ska jag skriva precis det jag tänker...

Ni som känner mej och som har följt med under några år vet ju att jag sliter väldigt med mitt yra huvud och även min värk som bara blir värre och värre...Och jag får ingen hjälp för det,jag får inte tag i nån som riktigt tar mej på allvar och gör så att jag kan få må bra igen.Det är ju jag hela tiden som måste söka hjälp,det är jag hela tiden som måste se till så att det det blir gjort nånting...å jag orkar inte hålla på och tjata hela tiden på att saker ska bli gjort när jag ändå känner att jag blir ju inte bättre.Jag tar nån spontan kontakt med nån doktor ibland men det blir ingen uppföljning och utvärdering av det.Jag känner att jag vet inte vad jag ska göra snart...Jag vill oxå må bra,jag vill oxå va ute bland folk utan att behöva slita helt ut mej psykiskt,jag vill inte sitta hemma när alla andra är ute bland folk och umgås och har roligt.Jag sitter inte hemma för att jag tycker det är roligt,utan jag sitter hemma för att mitt huvud och min kropp orkar inte vad med på allting längre.Det känns som att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där jag antingen måste lyssna på min kropp och ta det med ro och sätta mej stilla,eller va stônig och göra det mitt huvud vill...Det är jätte jobbigt att känna att man inte har en kropp längre som orkar va med längre,men att man har ett huvud och en vilja som gör att man ändå orkar...Jag har en vilja av stål och jag har en envishet som har gjort att jag är där jag är idag.Men nu känns det som att den envisheten börjar ta slut,jag vet inte vad jag ska göra snart...För jag har ont hela tiden...vilket jag än ligger,sitter,står eller går så har jag denna evinnerliga eviga molande värken...det finns ingenting som hjälper...Går jag så gör det ont,ska jag sätta mej upp på morgon i sängen så gör det ont så jag måste tvinga mej upp,sitter jag för länge så gör det ont i ryggen,står jag för länge då gör det ont i rygg och höfter...Ska jag lyfta en arm så har jag ont...Ska jag titta på nånting så måste jag vrida på huvet,gärna åt vänster,för att kunna koncentrera mej för att kanske kunna se EN person,annars så blir det två...När jag är ute bland folk typ på vårat center som vi har här i Töcksfors så måste jag koncentrera mej väldigt för att kunna gå,allting bara snurrar,ingenting står stilla,allting är dubbelt...Jag måste ha en armkrok eller en kundvagn att hålla i,för annars vinglar jag.Ska jag se på folk så måste jag som sagt var vrida på huvet åt vänster och koncentrera mej ordentligt och riktigt fokusera för att kanske kunna se om jag ser nån som jag känner.När jag sitter eller går där det är mycket folk så snurrar allt!!Jag vet att saker och folk ska va i markplan men för mej så snurrar det så det är folk och grejer överallt!!Jag sliter som bara den när jag är ute så,jag måste riktigt koncentrera mej för att kunna se någorlunda normalt.Men det gör att när jag sen kommer hem så är jag helt utsliten,mitt huvud känns som att det skulle va stort som en ballong,det känns som att det skulle sprängas när som helst.Jag är såå stel i nacke och skuldrar så jag håller på att gå åt.Jag har tryck för pannan och ögonen och tinningarna så det känns som huvet skulle sprängas...Folk som ser mej tycker säkert att jag ser jätte konstig ut,men det är bara för att jag blir så trött i huvet och jag koncentrerar mej så fruktansvärt så jag blir helt utsliten...

Folk undrar säkert på varför i hela fridens dagar jag inte ger upp och sätter mej dyr stilla för...Men det är för att jag har en vilja av stål och jag har en vilja om att inte ge upp,utan jag vill försöka leva så normalt det går,jag vill oxå göra det som alla andra gör.Men vissa saker orkar jag göra fast på mitt eget sätt och andra saker orkar jag inte göra.Som det här med att va ute bland folk och umgås det orkar inte mitt huvud med längre...Jag tvingar mej ut ibland när det är nåt speciellt,men då är jag helt utsliten i flera dagar sen.Men jag vill ju bara va normal...Jag vet att jag är inte född normal och jag kommer aldrig bli normal, men jag försöker va så normal det går...Men det går inget bra.Och det är såå ledsamt...Jag vill ju va som alla andra och göra det som alla andra gör,men det går inte längre...

Som jag skrev längre upp så känns det som att jag är vid ett vägskäl där jag antingen har att välja på att kämpa på så länge det går eller att sätta mej still och bli sittande...Och jag är inte redo mentalt att bli sittande än för resten av mitt liv,jag har såå mycket mer som jag vill ha gjort innan jag kommer dit.Men som min kropp känns nu så känns det såå jobbigt,jag har såå ont och jag måste tvinga mej varje dag till att göra saker som min kropp egentligen inte vill för att mitt huvud och mitt psyke inte vill ge upp.

Det är jätte jobbigt att försöka förklara för andra hur man egentligen mår,det finns ingen som riktigt kan förstå hur en annan människa mår innerst inne.Men jag mår inte gott av att känna att min kropp inte orkar va med längre,jag tycker det är jätte jobbigt.Jag har alltid i hela mitt liv försökt att va så normal som möjligt,jag har alltid kunnat göra allting,nästan,som alla andra har kunnat.Jag har varit ute och varit full,jag har levt precis som alla andra.Men nu känner jag att jag är inte som alla andra,för jag kan inte göra det alla andra i min ålder orkar,för min kropp orkar inte va med längre.Jag orkar inte med det tempot som alla andra har idag...Det är såå sorgligt och se folk i min ålder som gör massa saker,men här sitter jag och inte kan göra nånting.

Och så säger en del till mej att jag ska lyssna på min kropp och jag ska ta det lugnt,men jag kan inte göra det...Jag måste orka med i några år till,jag kan inte bara tänka på mej själv.Jag har folk runtomkring mej som behöver mej,jag har inte bara mej själv att tänka på.Jag behöver fungera i vardagen i många år till,och jämnt nu så känns det ganska så jobbigt att tänka på.Den här helgen har varit en berg-och-dal bana...Det som utlöste allt var det att jag var tvungen att börja med skenorna igen i fredags...Det var som att ta 10 steg tillbaka för mej...Jag vill kunna gå utan,jag vill kunna gå obehindrat och bra,men som det är nu så går det inte.Och det är såå jobbigt att tänka på...Jag har haft en väldigt dålig helg,med mycket ont och då kommer alla tankar om hur jag mår och varför och allt det där om att jag är såå trött på att ha ont hela tiden och att inte va född normalt.

Jag är väl medveten om att det finns många som det är mycket mer synd om än mej,men jag kan tyvärr inte gå runt hela dagarna och tänka på alla andra.Jag måste tänka på mej själv och hur jag mår,jag kan inte tänka på alla andra.Och som det är idag så mår jag inget bra...Men jag vet att jag har inga alternativ,jag har det här livet och jag måste försöka göra så gott jag kan,och försöka klara av allt jag har runt mej,men det är inte så lätt kan jag lova.Kunde jag byta liv med nån i bara nån dag så skulle jag gärna göra det,för det är som sagt var väldigt svårt att förklara hur det egentligen är och hur jag mår och känner mej.Men som tur är så har jag en helt underbar sambo,han är det bäste jag har.Jag är långtifrån den Bia han blev ihop med för snart 8 år sen,och jag har förändrat mej mycket på dom åren.Men han tar mej som jag är och han tycker visst om mej för den jag är,fast jag har väldigt svårt för att förstå det.Jag vet att jag inte är så lätt att ha att göra med alla gånger,men han finns alltid där och hjälper mej.Han är det käraste jag har...Och han är såå värdefull för mej...Han är det bäste som finns ska ni veta...

Om några dagar så är det 3 år sen min bäste 4 bente vän fick somna in för alltid.Och det är oxå en enormt stor sorg för mej att tänka på,att jag kommer aldrig att kunna ha en hund igen...Det är min största önskan att få en hund igen,men som det är med min kropp idag så orkar jag inte med det.För det är ett stort ansvar och det är mycket jobb med en hund,och det jobbet orkar jag inte med idag.Och jag vet att mitt liv kommer inte att bli bättre eller lättare,så för hundens skull så är det nog bäst att jag inte skaffar mej nån.Jag luktar och kosar med dom jag träffar istället...

Idag fick jag ringa till ortopeden för när jag tog fram skenorna i fredags så såg jag att det var 2 olika + att den ena hade gått sönder. Så då fick jag ringa dit,så då blev det bestämt att jag ska dit den 23 den här månaden för att prova ut skena och nya skor.Så nu är vi igång med den karusellen igen...Sen så ska jag vänta tills nästa vecka,och har jag inte hört nånting från neurologen ang.besök dit eller nån röntgen på höft och rygg,så får jag ringa och masa.För nu vill jag ha en läkare som engagerar sej och gör nånting...Och i morgon måste jag ringa och ordna remiss på skor och skena som jag ska till ortopeden för att prova ut.Prova att ringa idag men dom var inte där idag...

Dom nya tabletterna verkar iallafall göra sin funktion,i morgon ska jag öka på och ta en även på kvällen under en vecka.Så får vi se hur det känns...

Det var väl allt jag hade på hjärtat idag...Nu har jag i alla fall försökt förklara hur och varför jag är som jag är...Ha det så bra så hörs vi säkert snart igen!

Kram...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev,men det händer inte så mycket här så älta om det samma hela tiden orkar jag inte... Värken och de problemen jag har med det är väl ganska så likt,fast sen nån gång på vårkanten mars-april så börja värk...

Hej mina vänner!Vet att jag inte har skrivit på väldigt länge,men det händer inte så mycket nytt här och jag orkar inte skriva om samma sak som jag har skrivit om massa gånger förut...Dagarna är ganska så lika sen förr,men det som är annorlunda nu är...

Hej mina vänner!Nu har det återigen gått ett sånt långt uppehåll sen jag skrev som jag har lovat sååå många gånger att det inte ska göra.Men det är bara det att jag tycker inte att jag har så väldigt mycket nytt att skriva om,jag har ju liksom skrivi...

Hej mina vänner!Nu var det länge sen jag skrev sist,men det händer inte så mycket här så därför har jag inte så mycket att uppdatera bloggen med heller... Men just november månad har de sista åren blivit väldigt mycket en"minne-månad" för mej.Dels...

Hej mina vänner!Kommer med ett inlägg idag oxå...Idag har jag sett på dopet av den minsta prinsen i vårat kungahus.Ni som känner mej vet att jag är väldigt förtjust i dessa människor,och försöker hänga med på det som händer. Så idag har jag inte hun...