Idag skriver jag ett inlägg till den bäste vännen jag någonsin har haft...

För exakt 7 år sen idag min käre vän fick vi ett telefonsamtal att du hade blivit född.Det var en av de bästa dagarna i hela mitt liv...Vi fick vänta i 4 veckor tills vi fick komma å hälsa på dej första gången.Du var såå liten och fin,du fick precis plats i min hand så liten var du.Vi var och hälsa på dej varannan vecka och jag längta såå till varje gång och jag hade separationsångest varje gång jag åkte hem utan dej.Men till slut så kom den dagen jag hade längtat efter såå mycket...Den dagen du skulle få följa med oss hem...Det var en glädjens dag...Du var fortfarande såå liten,för du var ju en blandning av 2 små raser,pincher och chihuahua.Vi upptäckte och utforska mycket tillsammans under dina år hos oss.Jag skaffa mej främst en kompis i dej,jag ville ha sällskap på dagen när jag var ensam.Det gjorde att du blev väldigt fäst vid mej,och du hade därför väldigt svårt för andra folk.Allt efter som åren gick så blev du mer och mer osäker,det kunde visa sej i morrningar och ibland även nafs.Jag försökte precis allt för att vi skulle bli av med det,men med mina begränsningar så gjorde det att vi blev mer och mer isolerade.Vi hade inte många att umgås med för att folk våga inte komma i närheten,och många tyckte nog att jag skulle ta bort dej.Men det var inte så lätt,du var ju så snäll och go när du var hemma och ibland dom du kände dej trygg med.
Och vi upplevde såå mycket tillsammans...Du var ju med mej nästan överallt,utom på mataffären.Hade jag en dålig dag så gick du efter mej hela dagen...Var jag i köket så låg du på mattan där,var jag i duschen så låg du på mattan inne på toan och om du tyckte att det tog för lång tid för mej i duschen så ställde du dej på bakbenen med framfötterna på badkarskanten.Du var med mej överallt...Och jag kunde styra dej precis som jag ville för du var jätte lydig och ville ständigt leka och lära dej nya saker.Men vi hade ett ständigt problem och det var kontakten med andra hundar och en del folk.När det gällde folk så var det antingen eller,antingen så visa du jätte tydligt att du tyckte om nån eller så visa du tvärtemot,osäkerhet.Och det var inte många som kunde hantera det utan då försvann folk.Jag fick höra såå många gånger hur jag skulle göra och vad jag inte skulle göra.Men du och jag kunde inte göra hela jobbet själva kära vän,utan vi behövde träna och samarbete i den miljön du skulle bo och leva i.Vi åkte väldigt ofta till Bangstad,till min mor.Där kunde du springa fritt och vi träna och du var jätte duktig.Men det var inte där du bodde...Sen när vi kom hem så var det koppel på och massa måsten...Har man inte en hund som är snäll och som tycker om allt och alla och som går lydigt och fint i band,så är man inte värd vatten...Då ska man klagas på,men att hjälpa till och samarbeta med hund och hundägare ät väldigt svårt,i alla fall upplevde vi det.

Så 17 Nov.2013 tog jag mitt livs svåraste beslut...Att välja att låta dej somna in för alltid.Det var det svåraste och värsta jag någonsin har gjort.Jag kan komma ihåg sista kvällen och natten här,då sov vi inte mycket.Jag ville att du för en gångs skull skulle sova hos oss i våran säng,men du ville inte.Du var inte van att ligga där,utan du hade först din bur i flera år och sen en korg det sista året.Så den sista natten så låg du alltså i din korg och jag låg på golvet bredvid dej.Något jag aldrig bruka göra...Jag hade mitt huvud i din korg på dina tassar och du la ditt huvud på min kind.Så låg vi hela natten...Jag sov väldigt lite den natten.På morgon gick vi som vanligt upp tidigt...Vi gick ut på vår vanliga kiss-runda.Och sen gick vi in och åt frukost.Jag kan komma ihåg hur du åt än idag...Du kunde inte stå stilla när du åt,utan du spred kulor över hela köksgolvet.Men det var så du alltid hade ätit.Sista turen vi gick så fick du springa lös och göra precis det du ville,för då spelade det ju liksom ingen roll för du skulle ju bort ändå.Du var såå glad!
Vi åkte den sista bilturen till veterinären,husse var oxå med den sista gången.Vi kom in där och veterinären börja förklara hur allt skulle gå till.Men allt ifrån den dagen är som en dimma för mej.Vi satte oss i alla fall på golvet och jag linda in dej i din favoritfilt,som du sen även fick med dej i kremeringen.Du fick din första spruta medans du hela tiden låg i mitt knä.Och husse och veterinären prata om vad som kom att hända,men jag var i min egen lilla bubbla.Du blev bara tröttare och tröttare,och efter ett tag så fick du den sista sprutan.Och jag kände ju hur du blev bara mer och mer borta,för att till slut ha tagit ditt sista andetag.
Jag hade tänkt och gruvat mej såå för denna dag som jag visste skulle komma.Och jag fundera och gruva mej i 7 mån.innan jag tog det ändliga beslutat att låta dej gå.För det var inget lätt beslut.Du har med dej din älsklingsfilt + ditt halsband med ett hjärta på där det står"Chilii vill hem"och mitt mobilnummer.Du blev kremerad och sen gravlagd på Bangstad.På ditt favoritställe,där du alltid fick springa fritt och vara den gudomligt goda lilla hund du egentligen var.Men du blev såå ofta missförstådd.Och så mycket skit och skäll som jag har fått genom de åren du levde har jag aldrig fått.Men t.om jag har en gräns för vad jag orkar med,jag orka inte med mer till slut.Det spela ingen roll vad du och jag än gjorde,Chilii vännen min,så fick vi skit ändå.

Det har tagit mej flera år att komma dit jag är idag,utan min käre vän.Nu får jag klara av vardagen själv och jag har en gudomlig gubbe som stöttar och är med mej i vardagen.Men jag saknar min lilla vän,och kommer så alltid att göra.För vi var ett radarpar och vi var ett bra team du och jag min käre vän.
Efter allt som tiden har gått så har jag kommit på att jag ska inte ha nån mer hund.För med mina begränsningar och problem så vet jag inte hur min framtid ser ut.Så för mej så känns det som ett lätt beslut att fatta för både mej och min ev.hund i så fall.För ska jag ha en hund så ska jag ta hand om den och sköta den fullt ut med allt vad det innebär.Jag vill inte bli beroende av att andra ska behöva hjälpa mej för att jag ska kunna ha en hund.
Så därför väljer jag hellre att lukta och kosa med de jag ser och träffar på,som vill prata.För det är ju faktiskt så att alla hundar vill inte prata.Hundspråket är inte så svårt att lära sej bara man vill.

Nej,nu ska jag göra mej i ordning för att jag ska kunna komma till dej min käre vän och tända ett ljus.

Kommer alltid sakna dej,men du är ständigt med mej i mitt hjärta och genom tatueringen på mitt vänstra ben.

Älskar dej jänta mi!

Hej mina vänner!Idag är jag fundersam å tänker på livet...
Jag har varit på begravning efter mitt ex's farmor,en jätte go å snäll gammal tant.Som har gått vidare till andra sidan...Den tanten har jag haft runt mej i nästan 20 år.Fast det tog slut mellan oss för över 10 år sen så har jag hållt kontakten med delar av hans familj ändå.
Vi bor på ett så litet ställe så man råkar alltid på folk man känner när man går på affärn eller så...

Så nu sitter jag här med en hejdundrande huvudvärk å tänker på livet...Huvudvärken kommer av att alla spänningar har släppt...Det är ju ingen naturlig grej att gå på en begravning,å det är ju ingenting man gör så ofta.Tack och lov...Det är såna här gånger som jag kommer på lite extra,att livet är inte evigt...Å det är inte givet att vi ska gå på denna jord varje dag...Å det är såna här gånger som jag tänker lite extra på att,man ska inte va ovänner hela tiden,man ska inte klaga å va sur på allt hela tiden.För vi har det ganska så bra,för vi lever i alla fall.
Jag har väl folk runt mej som jag inte har så väldigt mycket kontakt med,men det är olika anledningar till det.Å man måste alltid va två som strävar åt samma håll,för annars går det inte.
Jag kan klaga å tycka att livet är orättvist å jävligt många gånger,men jag lever i alla fall.Å jag får ha mina fel å mina besvär.Å jag får va ihop med världens bäste gubbe,å det är heller ingen självklarhet.Det är absolut inte alla som får ha det så.
Förr så tänkte jag inte på livet så...Då tog jag nog det mer för givet...Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att ta vara på de folk jag har runt mej,det gjorde jag nog inte förr.Jag har börjat tänka på att livet är faktiskt inte för evigt,å vi vet inte hur många år/månader/veckor/dagar/timmar/minuter eller sekunder vi får ha varann kvar.Å då orkar inte jag störa mej på allting...jag orkar inte lägga mej i och bry mej i allting...Förr så kunde jag nog säkert störa mej och bry mej i saker som egentligen inte angick mej.Men det orkar jag inte idag...Jag har fullkomligt nog med mej och mitt eget,så jag orkar inte bry mej i hur andra har det.Det låter säkert som att jag inte bryr mej om folk,men så är det absolut inte,utan jag orkar inte lägga mej i sånt som inte angår mej eller sånt som inte rör mej.Jag orkar inte bry mej i sånt jag inte har med att göra...

Idag när vi var i kyrkan,mamma var med mej. Så måste jag koncentrera mej så mycket när jag ska gå,så jag ser nästan ingenting.Jag ser ju folk å jag ser ju saker runtomkring mej,men jag är så fokuserad på mej å det jag ska göra.I kyrkan fick jag stå å hålla i mamma,för jag klarar inte stå rakt upp å ner på ett golv utan att ha nån eller nånting att hålla i.För får jag inte det så klarar inte jag att stå stilla.Men det är p.ga att jag inte har balans...Min balans har aldrig varit bra,men nu dom senaste åren så har den försvunnit totalt.
Så det är ju oxå en av orsakerna till att jag spänner mej så som jag har gjort idag.Plus att mitt huvud snurrar så fruktansvärt.Så jag sliter som ett djur såna här gånger,när jag ska gå å stå å uppföra mej normalt.
Men nu är det gjort...Å jag har tagit huvudvärkstabletter å druckit 2 muggar med kaffe.Å sitter nu i lugn å ro,så det börjar släppa lite nu.
Efter kyrkan bjöd mamma mej på mat på Burger King.Så vi var där å åt innan hon körde hem mej.
Gubben jobbar över idag,så jag har tv:n för mej själv hela kvällen idag.Det är mycket att göra på hans jobb,så vi har varit uppe halv 5 varje morgon den här veckan.Så det blir tidiga kvällar här nu.Jag är en morgon människa,så jag går hellre upp tidigt å går oxå då å lägger mej tidigt.

Ha en fin kväll å helg mina vänner å krama litt extra på dom ni har jämte er för det ska jag göra bara min bäste vän kommer hem från jobbet.

Kram...

Hej mina vänner!Tänkte bara uppdatera på en grej som min sambo gjorde mej uppmärksam på igår,igen...

Som ni alla säkert vet vid det här laget så har ju jag det som kallas för vattenskalle.Det är en sak som ofta följer med i Ryggmärgsbråck.Kort förklarat så är det likvorvätska som vi alla har i våra huvuden,som på oss med vattenskalle inte rinner ut ur huvudet som det ska.Inte alla men många av oss får inopererat det som kallas en shunt.För att just leda ut denna vätska.
På mej så operera man in denna shunt när jag var ca. 1 månad gammal.Det var under de 3 första månaderna av mitt liv som jag låg i Göteborg.Som jag har fått det berättat av mina föräldrar så märkte man att allt inte stod rätt till i mitt huvud när omfånget på mitt huvud börja växa,mina ögon försvann in i huvudet och jag blev mer grinig.Så då blev det att jag fick inopererat en shunt.Vissa har mycket problem med sina shuntar och många byter shunt många gånger i sitt liv,men jag har aldrig haft problem med min och därför har jag haft den samma i ganska så exakt 43 år.Den ligger på högra sidan av mitt huvud och går ner längs bröstkorgen och mynnar ut i buken.Jag kan känna den på högra sidan av mitt huvud och ner på halsen en bit.Nu under alla dessa år så har detta gjort att det automatiskt har blivit en kanal emellan mitt huvud och buken.Jag har förstått genom min grupp för oss med Ryggmärgsbråck att det är olika vart den mynnar ut.
Men det är alltså lite av en förhistoria till det jag ska berätta nu.
P.ga min vattenskalle så har jag ett visst förhöjt tryck i mitt huvud.Och det i sin tur gör att jag har nånting som man kallar nystagmus.Det betyder darr på ögat...Mina ögon"hoppar" när jag tittar åt alla håll utom neråt.Ibland kan jag märka och faktiskt känna det själv men oftast är det andra som ser det när jag pratar och tittar på dom.Det är inte mycket det"hoppar",men det märks.
Nu till det jag egentligen skulle säga...Den som gjorde mej först uppmärksam på det här som jag nu ska berätta var min optiker...Det var en gång för inte alls många år sen som hon fråga"varför jag vrider på mitt huvud när jag tittar rakt fram"?Jag hade aldrig hört det förut att jag gör det,och jag märker inte det själv.Utan det är en grej jag gör omedvetet.
Sen så har min sambo oxå gjort mej medveten om det...Andra jag har runt mej har antingen inte tänkt på det eller så har dom inte tröstat säga nånting.
Men i alla fall igår så åkte jag upp till min gamla svägerska på kaffe,det är evigheter sen jag var där sist så jag blev där i många timmar.Och sen när jag kom hem så var det middag och matlagning som gällde.
Min sambo hann att komma hem innan maten var klar så han tog över.Inte mej emot...Och då när vi står här i köket och pratar så frågar han mej"om jag var extra snurrig i huvudet"?Men det kände jag inte att jag var,snurrig i huvudet är jag konstant men jag var inget ovanligt snurr igår.Så jag fråga varför han undra det?Och då sa han att"jag vred mitt huvud mot vänster",när jag i själva verket tyckte själv att jag titta rakt fram.Så jag vrider alltså mitt huvud åt vänster när jag ska se rakt fram.
Jag har ju glasögon,och jag ska bara säga det så att det är sagt att dom är det inget fel på,det är inte dom som är boven i dramat att jag är yr och att jag ser dubbelt när jag tittar åt höger och vänster,rakt fram går bra.Jag har kollat upp glasögonen och jag har varit hos en ögonläkare för min yrsel och dubbelseende.Och man ser mitt nystagmus och man ser mitt darr på mina ögon,men det finns ingenting man kan göra åt det.
Så för att jag ska se ett helt ansikte när jag pratar med nån,så är det ett visst fält i min synvinkel som jag kan titta på.Och det i sin tur verkar som att det gör att jag vrider på huvudet åt vänster.Så när jag ska titta rakt fram så måste jag vrida på huvudet.Men det gör jag omedvetet,jag märker inte själv att jag vrider på huvudet.Men det är väl för att jag har kommit på ett sätt att"se klart" på och då är väl det mitt sätt att se"normalt" på.För som sagt,när jag tittar åt höger eller vänster så ser jag dubbelt,och det jag ser är både högt och lågt...
Så för mej att va ute bland mycket folk och ljud osv.är jätte jobbigt...Mitt huvud blir så trött...Men det är sånt jag får ta när jag ska va ute bland folk och ljud och mycket annat som låter och rör sej.Det är väldigt sällan jag är ute så,men ibland måste man.
Sånt här hade jag aldrig problem med förr,det är nånting som har smugit sej på de senaste åren.Men det är väl en sak som blir när man blir äldre.Mitt huvud är ju inte som andras p.ga vattenskallen.
Ibland kan jag känna att när jag ska flytta min blick så kommer ögat hoppande efter,det är jätte svårt att förklara.Men det är som att jag flyttar blicken men det tar nån liten liten hundradels sekund innan jag kan fokusera och sätta blicken på det jag ska titta på.Min sambo säger ibland att när jag ska flytta blicken så"hoppar"mina ögon och dom åker runt lite innan dom stannar och jag kan fokusera.Ibland kan jag märka det själv,och då är det främst det högra ögat som jag märker flyttar sej efter på nåt vis.
Men allt detta tror jag är dels för att jag har ett ökat tryck i huvudet och dels för att mitt huvud och mina ögon blir trötta när det har varit mycket runtomkring.Och det i sin tur blir att mina ögon åker runt och har svårt för att fokusera.
Men det är så det är och inget jag kan göra nånting åt.
Idag tror jag att det blir en ganska så lugn dag.
Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen!
Kram...

Hej mina kära läsare!Tänkte bara uppdatera lite...

Idag är vädret regn,blåst och flera plusgrader.Det är liksom inget mitt i mellan känner jag...Nu har det varit massa minus och vissa dagar snö,och ner till -25 vissa dagar,det höll ju i sej i flera veckor,men nu har det ändrat sej totalt och blivit plus och bara skitväder.Det är ju helt hopplöst!

Nu till min verklighet...Idag har en arbetsterapeut varit hos mej med en höj-och sänkbar stol till mej.Det är inget ryggstöd på den,det finns ett magstöd som man kan sätta på men det behöver inte jag.Idéen till den här stolen kom på tal i tisdags när jag var hos fysioterapeuten.Hon försöker komma på ett sätt för mej att hålla lite längre på dagen...Min rygg och min höft orkar inte stå för länge,det räcker kanske bara 5-10 min.innan min rygg är helt slut.Och då blir jag såå stel och det är så svårt att ens flytta benen,så då måste jag sätta mej ner en stund.Jag orkar inte ligga för länge,jag orkar inte sitta för länge och jag orkar absolut inte stå för länge.För då blir jag såå stel.På morgon när jag vaknar så kan jag ligga på samma sätt som jag gjorde på kväll när jag la mej.Och då är jag såå stel när jag tvingar mej upp.Men bara jag fått i mej mediciner och frukost och det gått kanske 1 tim.så orkar jag börja att göra nånting.På veckodagarna när gubben ska på jobb så går jag upp och gör frukost till oss och gör matsäcken till han.Och han hämtar tidningen åt mej.Så då tar jag inga mediciner förrän vi sätter oss och äter.Så på morgon då är jag så stel så jag går som jag skulle va 80 år här...Men det är den bästa tiden på hela dygnet...Gå upp tidigt när det är mörkt ute,och sätta sej och äta frukost och prata är det bästa jag vet på morgon.Och sen när han åkt på jobb så brukar jag cykla 2 mil på min motionscykel, det tar mej ca.1 tim.Jag har den placerad framför tv:n så jag brukar titta på nyheterna.Sen så läser jag tidningen och dricker ännu mer kaffe,innan jag börjar dagen.
Mina dagar ser ganska så lika ut...Jag gör det som ska göras i ett hushåll,och sen gör jag väl även annat oxå som måste göras.Men jag får mina dagar att gå i alla fall.Och jag har inga problem med att va ensam på dagarna,jag kan faktiskt tycka att det kan va gott att va ensam.Den där känslan av att jag vet att det kommer nån hem om nån tim.som jag kan gå och vänta på.Det är en väldigt go och värdefull känsla.En del folk förstår inte varför jag går upp så tidigt när jag inte behöver.Men som sagt så är jag en morgon människa,och jag tycker om att gå upp tidigt.Och jag vill helst inte ligga när gubben går upp,utan jag vill upp och göra frukost och göra hans matsäck.Och sen sitta och prata en stund innan han åker.För det är nånting jag alltid har gjort och det är en sak jag vill göra.Och jag vill kunna säga hej då på morgon och jag vill säga att jag älskar han och att han ska köra försiktigt.För det är en sak som jag inte tror att alla faktiskt tänker på,att det är ingen självklarhet att man faktiskt ses igen.Det är ingen självklarhet att folk kommer hem ifrån jobbet igen.Det är nånting man ska tänka på tycker jag.Jag skulle aldrig förlåta mej själv om jag inte sa dom fraserna vi säger på morgon innan han åker på jobb,om det en dag blir så att han faktiskt inte kommer hem levande igen.Livet är inte en självklarhet!Samma är det på kväll innan vi somnar så har vi en ramsa som vi säger,vi somnar aldrig utan att säga att vi älskar varann.För det är det samma där,det är ingenting som säger att man vaknar igen.Och jag skulle aldrig förlåta mej själv om jag inte sagt eller gjort dessa saker och han aldrig skulle vakna eller komma hemma igen.

Jag har alltid varit van att va ensam på dagarna när alla andra jobbar,så det är inga problem för mej.Jag tar lite dagen som den kommer,vissa dagar är det fullt upp med allt möjligt som ska göras.Och vissa dagar har jag mindre att göra.Det bästa jag vet är när jag är klar med det jag ska göra en dag och att jag sen kan sätta mej och läsa i flera timmar.Läsa böcker är mitt stora intresse,jag har läst såå mycket böcker i mitt liv.Och jag bruka säga det förr att jag är inte som ett normalt fruntimmer,dom brukar handla kläder när dom är på shopping men jag köper böcker istället.Nu blir det inte så mycket böcker köpt men förr så hade jag alltid med mej minst en bok hem när jag hade varit nånstans och handlat.
Köpa kläder det gör jag absolut inte om jag inte måste...För det är det värsta jag gör...

Annars så är det väl ganska sej likt här...Ryggen,höften och huvet och ögonen är dom samma.Och jag har samma problem och värk,så det är inget nytt...Men det går upp och ner,och jag kan inte ändra på nånting utan jag får bara ta det som det kommer och göra så gott jag kan.

Om 1 vecka så ska jag och ta farväl av en kär go gammal tant som tyvärr inte är med oss längre. Hon har varit i mitt liv i nästan 20 år,så jag måste och ta ett sista farväl av henne.Begravningar är aldrig kul,men det är en del av livet.Man föds och man dör.Det enda vi kan va säkra på är att vi en dag ska bort,men vi vet som tur är inte när.Men så är livet!

Ha det så bra mina vänner och ta hand om er,livet är inte en självklarhet.

Kram...

Hej mina kära vänner!Hoppas ni har det bra i kylan...Här är det som det är,min värk i höften gör sej mer å mer påmind.Speciellt på kvällen och natten,då är det stelt och ont,inatt vakna jag flera gånger när jag skulle flytta höger benet.Det är svårt att förklara hur det känns,men det känns som om jag skulle ha en kniv i höften,det gör så JÄVLA ont!!Men bara jag kommit upp och fått i mej mediciner och frukost så känns det okej.För er som är min vän på Facebook så kunde ni se att jag inte skulle göra mer än det mest nödvändiga idag,men det blev det,jag har plockat iordning i några skåp här och tvättar kläder,utöver det vanliga hushållsarbetet.Men nu är jag nästan klar för idag,ska bara hänga upp sista tvätten och så ska jag värma på middagen när gubben är på väg hem.

Nu tänkte jag försöka fortsätta litr på mitt förra inlägg...Jag har fått jätte mycket positiv respons på det,och det känns jätte roligt att jag kan va till hjälp för andra och att jag kanske kan få er"vanliga" folk att tänka till lite,att vi alla är faktiskt inte lika och vi har alla vårt som vi kämpar med varje dag.Jag är jätte glad om jag kan va till nån nytta för er som är yngre och som mej har Ryggmärgsbråck.För jag vet och förstår hur det är att växa upp med Ryggmärgsbråck.
Jag är uppväxt i en familj där det inte har varit nån stor grej att jag har Ryggmärgsbråck.Och dom jag har gått ihop med på skolan har accepterat mej som den jag är.Under alla år så åkte jag och min mamma minst 1 g./år till Göteborg på kontroll.Oftast var jag där 1 vecka.Pappa och mina äldre bröder var hemma.
På skolan var det heller ingen stor grej tycker jag,att jag åkte iväg till Göteborg.Jag kommer ihåg att jag fick med mej läxor som jag fick göra nere på sjukhuset.Men det var helt okej.
Under tonåren så tyckte jag ju att jag var som alla andra,det fanns saker som jag inte kunde va med på,som typ dans och gympa,men då fick jag antingen va ute och gå med nån annan kompis eller så satt jag och tittade på.
När det gäller killar och förhållanden så kom det först när jag hade passerat 20.Jag var ju ute med kompisar och vi var på både fester och dans.Och det är klart att man var kär många gånger,väldigt ofta olyckligt kär.Men nåt seriöst förhållande hade jag nog inte förrän jag var 25,det fanns killar även åren före,men det var först när jag var runt 25 som jag fick mitt första seriösa riktiga förhållande.Det vara ganska exakt i 7 år.Och nu har jag varit ihop med världens bästa gubbe i lite mer än 8 år.Båda mina seriösa förhållande var ganska så nervösa ifrån min sida,för det är inte så lätt att inte va som alla andra och sen tro att alla ska acceptera och förstå det.Men jag har som sagt var haft gudomlig tur att ha haft och har väldigt förstående gubbar.Som har accepterat och som accepterar mej för den jag är med alla mina fel/problem.Jag har alltid varit ganska så tydlig och ärlig om det jag har och vad det innebär.Jag har tyckt att det att komma ut med allt så tidigt som möjligt i ett förhållande att varit bra för mej.För jag orkar inte gå runt och smyga med att jag måste använda kateter när jag kissar,och att jag använder binda i mina trosor.Det fungerar ju ett tag kanske om man inte delar säng.Men där har jag varit tidig med att berätta,för jag kan ju liksom inte skylla på allt för länge att jag har mens och att det är därför jag har binda i trosorna.Men det är ju väldigt individuellt,sånt måste man ju känna efter själv när det är läge att berätta och i vilken tackt man ska berätta allt.
Som jag säger till min älskade sambo,så skulle jag inte kunna gömma undan nånting.Hur skulle jag kunna gömma undan allt som märks på utsidan på mej idag?Sånt klarar inte jag.Förr märktes det inte så mycket på mej att jag har Ryggmärgsbråck,det enda som var när jag var yngre var att jag hade väldigt små fötter +att jag inte kunde kissa som alla andra.Men det var ingen stor grej liksom.Men idag så märks det mer utåt att jag inte orkar och fungerar likadant som andra.Och sen har vi allt är på insidan...Jag kan inte gömma att min mage får utbrott med jämna mellanrum,jag kan inte gömma att det går galet för mej ibland och att det kommer mer urin än vad bindan klarar av.Jag är inte funtad att klara av att smussla med sånt.Speciellt inte till dom som står mej närmast.
Min sambo är det bästa som finns,han är gudomlig.Han hjälper mej såå mycket så livet skulle va tufft utan han.Jag försöker varje dag visa hur tacksam jag är att han finns i mitt liv.Men det är klart,jag har oxå mina dagar då jag hatar allt och alla.Speciellt när jag har ont,då kan jag bli sur och grinig.Men dom som är närmast mej vet det,så dom bryr sej inte så mycket.Min sambo brukar va ganska så tyst och neutral när jag är på det humöret för han vet att det oftast inte är han jag är irriterad på.
När jag blir som mest lett är när jag har ont och ingenting hjälper.Då blir jag så irriterad på att just jag ska behöva ha det så,men så nästa stund så vet jag att det finns såå fruktansvärt många andra som har det mycket värre än vad jag har det.Jag har sett såå mycket tragiskt när jag varit alla mina år på sjukhus.Det att jag har ont är egentligen en piss i rymden om man tänker på andra.
Jag har det ganska så bra,jag gör allt det jag kan varje dag för att ha en fungerande dag.Jag gör nästan allt i vardagen som alla andra gör.Men det jag inte gör är att väldigt väldigt väldigt sällan dra en dammsugare,jag bär inga tunga saker,jag putsar inga fönster och jag hänger inga gardiner...det är bara några saker jag inte orkar längre.Men det får jag hjälp med av min kära sambo och min kära mor.Dom är guld värda i min vardag.
Min mor har hjälpt mej mycket genom åren med allting.Det var vi två som alltid åkte till sjukhusen i Göteborg.Pappa och mina bröder var hemma.
Men när jag föddes så låg jag 3 månader i Göteborg ensam,och mina föräldrar och syskon kom ner på helger och hälsa på mej.
Men det är en helt annan historia som vi kan ta en annan gång.
Ha det så bra mina vänner så hörs vi nog snart igen . Jag väntar ju på svaret på röntgen av min höft och mitt knä.Men jag vet att det kan ta sin tid innan det kommer för det är brist på sekreterare på neurologen i Karlstad.

Ha det så bra nu!Kram...

Hej mina vänner!Det är kallt i Värmland idag och i övriga landet oxå förresten.Har varit det ett tag och det ser ut som att det kommer att fortsätta så oxå ett tag till.

Idag tänkte jag faktiskt skriva om ett ämne som jag inte brukar skriva om så mycket,jag hintar väl in på ämnet ibland men jag skriver aldrig helt ut.Och det är ju min tarm och urinblåsa fungerar.Eftersom jag inte har nån aning om vilka som läser min blogg så har jag ju ingen aning om vilka som vet allt eller vilka som vet och förstår att det är nåt konstigt med mitt kisseri men att ni inte vet helt vad som är fel och hur det fungerar och hur det artar sej för mej.Jag tror i alla fall inte att det är nån som inte vet att jag är född med Ryggmärgsbråck och vattenskalle.Ihop med mitt Ryggmärgsbråck så följer det med att jag har problem med att kissa som vanligt folk.Med vanligt folk menar jag ni som har den automatiska funktionen att ni kan kissa själva.När jag ska kissa så måste jag använda en kateter,det är som ett tunt plaströr som jag för upp i urinblåsan varje gång jag ska kissa.För att jag kan inte kissa av mej själv,blir blåsan överfull så kommer det en del ut av sej själv men det ska jag förklara vidare om sen.Jag måste alltså använda en kateter när jag kissar.Men jag har gjort det på mej själv sen jag var 6 år själv så jag kissar lika fort som vilken annan vanlig människa som helst.Jag kan kissa vart som helst,bara jag kan gömma mej.Men vem vill kissa i det offentliga...?Om jag inte kissar på en toa utan att det är ute så står jag hukad upp.För eftersom jag måste se kisstrålen+ att jag måste föra in katetern så kan jag ju inte sitta på huk så som fruntimmer brukar göra.Men som sagt,jag kissar vart som helst om möjlighet ges.Eftersom jag inte kan knipa,har aldrig fått lära mej det eftersom man inte tyckte att det behövdes när jag var liten,så kan jag ju inte hålla mej.Så när jag känner att jag behöver kissa så får det inte gå allt för länge innan jag får kissa,för då går det galet,å med det menar jag att det blir blött igenom mina kläder.Så ska jag åka långt eller att jag vet att det kan bli problem med att hitta en toa så har jag alltid med mej ombyte.Det måste jag ha och det är en sak som jag har lärt mej att jag måste.Sist jag var ute för att det gick galet för mej var dagarna före Jul.Jag och min käre sambo var i Oslo och skulle ut av byn precis när alla hade slutat jobbet och alla skulle ut av byn på samma gång som oss.Vi fick stå vid rödljus efter rödljus efter rödljus och trafiken flytta sej inte tyckte jag.Och jag börja känna att jag behövde på toa!!Och direkt så börjar min käre sambo försöka tänka ut vart närmaste bensinmack och toa finns,vilken väg han ska köra för att jag snabbast ska få uträtta mitt ärende.Rödljus efter rödljus får vi stanna vid,och jag känner att nu måste jag sätta mej på nånting för att spara bilsätet.Så jag skyndar mej att få under mej en plastpåse som jag får sitta på.Till slut efter 1 timme med bilköer och trafikljus så kan vi äntligen köra in på en väg som är ganska mörk så att inte så många skulle se mej.Vi fick iallafall stannat på en undanskymd plats på en stor parkering och jag ut ur bilen!Det ska sägas att det regna den dagen oxå trots att vi var dagarna före Jul.Min sambo ställde sej på vakt runt mej för vi såg bilar och folk inte långt ifrån oss,men jag tror inte att dom såg mej.I alla fall så börja jag processen med att försöka kissa.Men det är bara det att ibland så låser det sej!Hur jag än bär mej åt så går det inte att få in katetern.Jag försöker slappna av,jag försöker ändra läge på hur jag står,men ibland så är det ingenting som hjälper!Och regna som bara den gjorde det just den dagen.Så jag blev så blöt och det blev såå kallt,innan det helt plötsligt gick att kissa,helt plötsligt så fick jag in katetern.När jag skriver att det låser sej så känns det precis som att jag puttar emot en vägg"där inne" istället för att komma direkt upp i urinröret och vidare upp i blåsan.Men i alla fall så lyckades jag till slut kissa,jag var helt förtvivlad!På samma gång som jag var tvungen att kissa så blev jag såå blöt av att det regna,jag var så förtvivlad där ett tag så jag börja faktiskt gråta.Det brukar jag absolut inte göra men just där och då var jag såå lett mitt handikapp.Och min stackars sambo stod ju bara där och kunde ingenting göra.Men i alla fall så fick jag kissat till slut,sen börja processen av att byta kläder.Det regna ju ute så ute kunde jag ju inte va,utan jag fick sätta mej in i bilen,på plastpåsen,och av skor med höga skenor och av med blöta kläder och på med torra och rena byxor.Till slut var jag klar och vi kunde fortsätta vår färd hemåt.
Samma sak kan helt plötsligt drabba min mage och min tarm.Vissa dagar är det helstopp och vissa dagar är det helt öppet,det är sällan nåt mitt emellan.Det finns de gånger vi har varit ute och kört och sambon måste köra mej ända till dörren här hemma för att jag gjort ner mej.Då är det duschen och rena kläder som gäller.
Allt sånt här är ju en sak i mitt liv med Ryggmärgsbråck som jag inte så ofta pratar om till folk,jag tror inte att det är så många runt mej som vet att det kan va så här.Det är ett himla trixande och tänk när det gäller toa för mej,för jag är såpass beroende av en toa eller iallafall att få ha en möjlighet att kunna kissa ganska snart ifrån att jag känner att jag behöver det.Men så finns det de gånger när jag inte alls känner att jag behöver kissa...Utan jag märker först när jag ställer mej upp att det gått galet.
Men allt det här ihop med allt det andra som har med mitt Ryggmärgsbråck att göra gör att jag är så gudomligt glad att jag har den gubben jag har.Han har inte en sekund yttrat sej eller klagat över mej och mina fel eller att han måste hjälpa mej väldigt mycket,med alltifrån när magen slår sej vrång till att jag har panik för att jag måste ha en toa snarast,eller alla gånger när jag har ont i kroppen eller när min balans inte fungerar,finns mycket mer som han hjälper mej med som jag inte orkar räkna upp,men det är sånt som vanligt folk tänker som naturligt att man ska klara av,men som inte jag fixar.Och inte en gång har han klagat eller sagt nånting,så därför är han guld värd för mej,han är det bästa jag har!
Det jag har räknat upp nu är sånt som vanligt folk inte tänker på att det kan va ett problem för många,å för det mesta så tänker inte jag på det heller för det är så här jag är född och skapad så jag vet inget annat om,jag vet inte hur det är att ha en fungerande tarm och jag vet inte hur det är att kunna kissa normalt eller att knipa och kunna hålla sej till man kommer till en toa.Men jag lever mitt liv med allt som jag måste tänka på,det är liksom inte bara för mej att direkt åka nånstans utan jag måste ibland planera och tänka ut vad jag ska ha med mej.Men så kommer dom dagarna när jag ser folk som klagar på det jag tycker är småsaker och egentligen bara strunt.Men det är ju för att alla har vi olika sätt att se på saker och vi är alla i olika situationer och lägen i livet,så jag vet ju att vi har alla våra olika saker som vi lägger vår energi på.Men jag kan ju tycka att folk i samhället idag lägger alldeles för mycket energi på sånt som inte är av värde att ens bry sej i.Och jag kan ju känna att en del skulle ha gott av att byta liv med andra bara för ett litet tag för att verkligen se hur bra man egentligen har det.
I och med att jag har dom problem jag har mest med att min kropp inte orkar va med lika mycket idag som förr så väljer jag de gånger eller platser som jag verkligen vill va med.Så det är absolut inte det att jag är lat och inte vill umgås med folk,men det är bara det att min kropp är inte lika bra längre som den var för bara några år sen.Jag vill så mycket men kroppen och orken säger stopp.Mitt huvud vill en sak och min kropp vill en annan.Det är som jag brukar säga ibland att"jag och mitt Ryggmärgsbråck är inte överens alla gånger",men så är det.
Nej,nu har jag skrivit alldeles för mycket och för långt;men det brukar bli så när jag ska berätta nåt.
Men ni får ha en jätte fin helg så hörs vi snart igen!
Kram...

Hej mina vänner!Vet att jag inte skrivit på ett tag,men det händer inte så mycket här och jag har inte så mycket nytt att skriva,så då är det ju ingen idé och skriva.
Men nu har vi börjat ett nytt år,ett nytt år som man hoppas ska bli bra på många sätt.Jag hoppas att alla runt mej får ha det skapligt bra och att jag får ha alla kvar.Och jag hoppas för min egen skull att min kropp håller sej ganska så bra,att jag får må skapligt bra när det gäller både huvud,rygg och fötter.
Mitt huvud när det gäller yrseln har varit ganska så lugn och fridfull dom senaste veckorna faktiskt.Trots att det har varit stressigt och mycket att göra och tänka på både före Jul och under juldagarna,så har jag inte varit så yr som jag har varit.Vad det kan bero har jag ingen aning om...Yr och dålig balans har jag,men inte så illa som det har varit.Om det bara är så att det har varit nånting i min kropp som har gått över,eller om min direkta omgivning har ändrat sej eller om jag själv har gjort nånting som gör att jag mår bättre,vet jag inte och det är nog svårt att ta reda på.Men jag njuter så länge det varar...Ryggen,höft och fötter är mycket sej likt,det är en dag av varje.De nya tabletterna,Gabapentin,tycker jag fungerar som Diklofenaken gjorde.Den ena dagen bra och nästa dag inte alls.Men jag tror aldrig jag kommer få tag i några mediciner som kommer hjälpa till 100%.Men det får gå...

Jag har ju börjat hos fysioterapeuten för att se om jag kan få bli bättre i rygg och höft.Jag har varit där 2 gånger och får däremellan träningsprogram som jag ska göra hemma.Vissa övningar är inte så lätta alltså,men jag provar så gott jag kan.Nu skulle jag ha varit på ett nytt besök där nu på måndag,men jag har fått tränat så dåligt före och under Jul p.ga allting annat som ska göras,och nu efter Jul/Nyår som jag hade tänkt att komma igång igen så blev jag förkyld.Så jag är sååå tätt i bihålorna och det är så jobbigt att andas,så det är inte så lätt att ligga på golvet och göra träning.Så jag ringde och fick dra på tiden hos fysioterapeuten några veckor.Så jag får försöka komma mej igång igen.

Igår var jag och röntga höger knä och höft.Det är jag som vill ha kollat vad som kan göra så ont mest i höften.Jag känner att när jag inte har cyklat nu på några veckor så har jag inte ont i knät.Men jag vill fortsätta cykla bara orken och förkylningen gett med sej.Så vi får se om det onda i knät kommer tillbaka då.Höften ger sej ständigt till känna...Jag kan inte ligga för länge på den sidan för det gör för ont.Det är ont på både utsidan och insidan,mot ljumsken.Det är svårt att förklara hur det gör ont,men det ilar och värker och det blir stelt om jag ligger eller håller benet på ett speciellt sätt för länge.Och då handlar det kanske om bara en kvart eller på sin höjd en halvtimme.
Jag fick göra många olika gymnastiska övningar igår för att få bra bilder nog på knät.Men vi får hoppas att det syns nånting och att jag kan få reda på vad orsaken är till att det är så ont. Svaret ska komma från min neurolog eftersom det är han som har remitterat mej.Så svaret kommer nog att dröja några veckor.

Dom senaste veckorna har jag börjat känna en stickande domnande känsla i mitt höger ben.Samma ben som allting annat fel är i...Det är en känsla som bara varar och håller i sej bara nån få sekund.Men det kommer med jämna mellanrum,ganska många gånger om dagen.Och det känns uppifrån låret och ner till foten och under foten.Det känns som om nån skulle sticka mej med massa nålar.Det är främst på utsidan av benet som det känns.Det är inte så ont men det är en obehaglig känsla...Det känns nästan som benet försvinner och som att jag inte har nån känsel i benet.Men bara det stickande har gått över så känns det som vanligt igen.Jag har inte pratat med nån sjukvård om det(orkar inte yttra mej om allting hela tiden),men jag tror mej veta att det mest troligt är en nerv som ligger i kläm och spökar nånstans.
Jag vet ju att jag har nerver i ryggen som ligger i kläm,men det kan ju ha blivit nån mer som krånglar.Som sagt så orkar jag inte masa om allting hela tiden,så jag tar en sak i taget.Och nu vill jag veta resultatet av röntgen,så får jag ta det som det kommer.

Jag har haft en väldigt lugn och fridfull start på året,mycket p.ga att både jag och Gunnar varit och fortfarande är förkylda.Och det passar mej jätte bra.Jag tycker det är sååå gott att få ta det lugnt och inte behöva masa och stressa runt och göra massa saker.
Vi har i alla fall tillbringat veckan hemma här med att plocka bort Julen här.Så nu är det som vanligt här igen.Det är jätte roligt att göra iordning allt före Jul men det är lika gott när allt är borttaget igen.

Så på måndag börjar vardagen igen...Gott att få komma tillbaka till rutiner och det normala igen.

Ha det så bra mina vänner så hörs vi nog snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Nu är jag här igen...

Är nog inte så mycket som har hänt sen sist,dagar som är upp och dagar som är ner.Men så är det väl för dom flesta.
Jag har ju börjat hos en fysioterapeut för att se om det kan hjälpa på min värk,å jag har fått olika träningsprogram som jag ska göra.Sen jag var där sist för lite mer än en vecka sen så har jag inte tränat en enda gång,det är väldigt slött jag vet...Men jämnt nu veckorna före Jul så är det så fullt upp känner jag,så när jag väl sitter ner så är det väldigt gott att bara sitta...Nu dom senaste övningarna jag fick så ska jag ju ta hjälp av en pilatesboll.Och jag fick luft i den till slut efter mycket om och men.Men jag måste försöka ta itu med den träningen nu;jag vet ju att det ska va med och stärka upp dom muskler i min rygg som fungerar.

Annars då?Joo det är väl sej ganska så likt.Värken i ryggen och höften väcker mej på natten mellan 3-5.Ibland så är det så nära inpå att jag ska gå upp ändå,så då går jag bara upp lite tidigare.Annars så går jag upp och tar tabletter och så går jag och lägger mej igen.Då somnar jag om efter en stund och sover sååå gott.Men den värken är nåt jag aldrig kommer bli van tror jag.Den är sååå irriterande...Men det är tydligen inget att göra åt den.Gabapentinet som jag börja med hjälper lika mycket som Diklofenaken tycker jag.Men det får gå...Det är som det är...

Idag var jag tillbaka på ortopeden och hämtade mina nya skor.Dom var jätte fina och jätte goda att gå i.Så nu har jag väl skor till våren i alla fall.
I morgon ska jag ta med mej bakgrejer och åka till mamma och baka matkaka som vi ska ha till Jul.
Sen till helgen ska vi Julhandla och sen närmare Jul vi kommer mer blir det att göra.Men så är det varje år.
På fredag tar min käre sambo Julledigt,så då har jag han hemma till att hjälpa mej med saker som ska göras.Det uppskattar jag väldigt mycket...

Nej,det var väl det jag hade att skriva om idag,jag har säkert glömt massa saker som jag kunde ha skrivit om,men jag kommer inte ihåg nåt mer jämnt nu.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!
Kram på er...