Hej mina vänner!Idag är jag"fittig"...som min gamla svägerska bruka säga...

Det är inte många gånger jag är det,men det händer...Det är när jag är trött,hungrig eller när jag har ont...!!Vad betyder ordet" fittig"?Det betyder att jag är irriterad eller sur/grinig...Å just idag är jag det,eller jag har varit det egentligen i flera dagar...Men nu är det för att jag snart ska ha min mens,då kan jag starta både 3,4 å 5 världskriget...Å idag har jag såååå jävla ont i nederdelen av ryggen.Som ni vet så har jag ju alltid ont där,men jämnt idag har jag extra jävligt ont.Det ilar,strålar å när jag sätter mej ner så trycks det ihop i ryggen å då gör det ännu ondare.

Jag försöker å inte klaga,men ibland så rinner det över å blir litt för mycket.
Under helgen så har jag inte varit vän med min mage heller,för jag tåler inte vanliga mjölkprodukter.Å får jag i mej det så är det lika med döden för min mage.Å eftersom jag inte kan hålla mej så går det som det går...Galet!!
Men jag har världens snällaste å bäste gubbe,han är guld värd...Han är sååå hjälpsam å han är sååå snäll,å han klagar aldrig.Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mej utan han...Det hade varit väldigt svårt.

Det är såna här gånger som jag blir såå trött å irriterad på folk som klagar på allt...på småsaker enligt mej...Å ibland på uppdikta grejer som inte ens existerar i verkligheten...eller så klagar dom på sånt som dom själva har klarat å ordna till,men sen skyller på alla andra för dom anser inte att ha nån egen skull.Men såna folk har ju enligt mej inga verkliga problem...
Jag klagar ibland jag oxå,på min kropps funktioner,som jag försöker inte å klaga.Å jag anser inte att jag kan va orsaken till att jag är född som jag är.Det är ingens fel å sånt kan man inte förutspå.

Men många av problemen som folk har går det ju med lite välvilja å få ordning på,men det hjälper inte å sitta å klaga å sen inte göra nånting.Å det hjälper inte å gro fast i det gamla å inte försöka se framåt.För framåt måste man,annars blir man ju knäpp...
Jag syftar inte på nån speciell bara så att det är sagt.Jag tycker bara att det är väldigt mycket onödigt klagande på en del ibland...

Jag har så smått börjat avverka ting som jag ska hinna med innan Jul.Men det blir värre å värre närmare Jul vi kommer.Som tur är så är Gunnar ledig dagarna före Jul,så han får va hemma å hjälpa mej.Å så ska han jobba några dagar mellan Jul å Nyår istället.

I morgon ska jag ner till fysioterapeuten igen...Knät är väldigt varierande,vissa dagar känner jag ingenting på flera dagar,å sen är det lika ont som tidigare nästa dag.Träningsprogrammet jag skulle göra är det väldigt si å så med...Dom dag jag har som mest ont i kroppen så orkar jag inte träna heller.Jag försöker cykla på motionscykeln varje morgon,förutom dom dagarna jag har en tidig tid att passa.

Idag har jag å min mamma varit iväg så att jag köpt mej en ny vinterjacka +mysbyxor +en huvtröja,för extrapengar som jag har vunnit på lotto som jag spelar.Det är såna gånger när jag fått extra pengar som jag ibland kan unna mej typ sånt som jag köpt idag.Jag är nog en liten enerverande"spara",kan nog min käre Gunnar tycka ibland...Men jag har aldrig varit van att ha mycket pengar,å jag har aldrig varit van att köpa eller göra som jag vill med mina pengar.Mina pengar har alltid gått först till räkningar å mat,å sen har det inte brukat bli så mycket över.Det är ju dom gångerna jag levt ensam å inte i ett förhållande som det har kunnat va svårt å knapert ibland.Men jag har alltid klarat mej ifrån månad till månad.När jag levt i ett förhållande så har ju det tänket följt med mej,så jag tänker mat å räkningar först,å sen så unnar jag mej sällan saker själv.
Man idag har jag gjort det...Så nu dröjer det nog länge till nästa gång.

Nästa måndag ska jag till ortopeden å hämta mina nya skor som jag såg ut förra gången jag var där.

Ni får ha det så bra å ta hand om varandra å de ni har runt er,å klaga inte på allt.För det kommer en dag när man inte kan prata med varandra igen...Nånting att tänka på mina vänner!

Kram på er så hörs vi snart igen!

Hej mina kära vänner! Idag blir det ett lite mer känslomässigt inlägg än vad jag brukar skriva,och säkert stundvis oxå kanske lite rörigt.Men idag ska jag skriva precis det jag tänker...

Ni som känner mej och som har följt med under några år vet ju att jag sliter väldigt med mitt yra huvud och även min värk som bara blir värre och värre...Och jag får ingen hjälp för det,jag får inte tag i nån som riktigt tar mej på allvar och gör så att jag kan få må bra igen.Det är ju jag hela tiden som måste söka hjälp,det är jag hela tiden som måste se till så att det det blir gjort nånting...å jag orkar inte hålla på och tjata hela tiden på att saker ska bli gjort när jag ändå känner att jag blir ju inte bättre.Jag tar nån spontan kontakt med nån doktor ibland men det blir ingen uppföljning och utvärdering av det.Jag känner att jag vet inte vad jag ska göra snart...Jag vill oxå må bra,jag vill oxå va ute bland folk utan att behöva slita helt ut mej psykiskt,jag vill inte sitta hemma när alla andra är ute bland folk och umgås och har roligt.Jag sitter inte hemma för att jag tycker det är roligt,utan jag sitter hemma för att mitt huvud och min kropp orkar inte vad med på allting längre.Det känns som att jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv där jag antingen måste lyssna på min kropp och ta det med ro och sätta mej stilla,eller va stônig och göra det mitt huvud vill...Det är jätte jobbigt att känna att man inte har en kropp längre som orkar va med längre,men att man har ett huvud och en vilja som gör att man ändå orkar...Jag har en vilja av stål och jag har en envishet som har gjort att jag är där jag är idag.Men nu känns det som att den envisheten börjar ta slut,jag vet inte vad jag ska göra snart...För jag har ont hela tiden...vilket jag än ligger,sitter,står eller går så har jag denna evinnerliga eviga molande värken...det finns ingenting som hjälper...Går jag så gör det ont,ska jag sätta mej upp på morgon i sängen så gör det ont så jag måste tvinga mej upp,sitter jag för länge så gör det ont i ryggen,står jag för länge då gör det ont i rygg och höfter...Ska jag lyfta en arm så har jag ont...Ska jag titta på nånting så måste jag vrida på huvet,gärna åt vänster,för att kunna koncentrera mej för att kanske kunna se EN person,annars så blir det två...När jag är ute bland folk typ på vårat center som vi har här i Töcksfors så måste jag koncentrera mej väldigt för att kunna gå,allting bara snurrar,ingenting står stilla,allting är dubbelt...Jag måste ha en armkrok eller en kundvagn att hålla i,för annars vinglar jag.Ska jag se på folk så måste jag som sagt var vrida på huvet åt vänster och koncentrera mej ordentligt och riktigt fokusera för att kanske kunna se om jag ser nån som jag känner.När jag sitter eller går där det är mycket folk så snurrar allt!!Jag vet att saker och folk ska va i markplan men för mej så snurrar det så det är folk och grejer överallt!!Jag sliter som bara den när jag är ute så,jag måste riktigt koncentrera mej för att kunna se någorlunda normalt.Men det gör att när jag sen kommer hem så är jag helt utsliten,mitt huvud känns som att det skulle va stort som en ballong,det känns som att det skulle sprängas när som helst.Jag är såå stel i nacke och skuldrar så jag håller på att gå åt.Jag har tryck för pannan och ögonen och tinningarna så det känns som huvet skulle sprängas...Folk som ser mej tycker säkert att jag ser jätte konstig ut,men det är bara för att jag blir så trött i huvet och jag koncentrerar mej så fruktansvärt så jag blir helt utsliten...

Folk undrar säkert på varför i hela fridens dagar jag inte ger upp och sätter mej dyr stilla för...Men det är för att jag har en vilja av stål och jag har en vilja om att inte ge upp,utan jag vill försöka leva så normalt det går,jag vill oxå göra det som alla andra gör.Men vissa saker orkar jag göra fast på mitt eget sätt och andra saker orkar jag inte göra.Som det här med att va ute bland folk och umgås det orkar inte mitt huvud med längre...Jag tvingar mej ut ibland när det är nåt speciellt,men då är jag helt utsliten i flera dagar sen.Men jag vill ju bara va normal...Jag vet att jag är inte född normal och jag kommer aldrig bli normal, men jag försöker va så normal det går...Men det går inget bra.Och det är såå ledsamt...Jag vill ju va som alla andra och göra det som alla andra gör,men det går inte längre...

Som jag skrev längre upp så känns det som att jag är vid ett vägskäl där jag antingen har att välja på att kämpa på så länge det går eller att sätta mej still och bli sittande...Och jag är inte redo mentalt att bli sittande än för resten av mitt liv,jag har såå mycket mer som jag vill ha gjort innan jag kommer dit.Men som min kropp känns nu så känns det såå jobbigt,jag har såå ont och jag måste tvinga mej varje dag till att göra saker som min kropp egentligen inte vill för att mitt huvud och mitt psyke inte vill ge upp.

Det är jätte jobbigt att försöka förklara för andra hur man egentligen mår,det finns ingen som riktigt kan förstå hur en annan människa mår innerst inne.Men jag mår inte gott av att känna att min kropp inte orkar va med längre,jag tycker det är jätte jobbigt.Jag har alltid i hela mitt liv försökt att va så normal som möjligt,jag har alltid kunnat göra allting,nästan,som alla andra har kunnat.Jag har varit ute och varit full,jag har levt precis som alla andra.Men nu känner jag att jag är inte som alla andra,för jag kan inte göra det alla andra i min ålder orkar,för min kropp orkar inte va med längre.Jag orkar inte med det tempot som alla andra har idag...Det är såå sorgligt och se folk i min ålder som gör massa saker,men här sitter jag och inte kan göra nånting.

Och så säger en del till mej att jag ska lyssna på min kropp och jag ska ta det lugnt,men jag kan inte göra det...Jag måste orka med i några år till,jag kan inte bara tänka på mej själv.Jag har folk runtomkring mej som behöver mej,jag har inte bara mej själv att tänka på.Jag behöver fungera i vardagen i många år till,och jämnt nu så känns det ganska så jobbigt att tänka på.Den här helgen har varit en berg-och-dal bana...Det som utlöste allt var det att jag var tvungen att börja med skenorna igen i fredags...Det var som att ta 10 steg tillbaka för mej...Jag vill kunna gå utan,jag vill kunna gå obehindrat och bra,men som det är nu så går det inte.Och det är såå jobbigt att tänka på...Jag har haft en väldigt dålig helg,med mycket ont och då kommer alla tankar om hur jag mår och varför och allt det där om att jag är såå trött på att ha ont hela tiden och att inte va född normalt.

Jag är väl medveten om att det finns många som det är mycket mer synd om än mej,men jag kan tyvärr inte gå runt hela dagarna och tänka på alla andra.Jag måste tänka på mej själv och hur jag mår,jag kan inte tänka på alla andra.Och som det är idag så mår jag inget bra...Men jag vet att jag har inga alternativ,jag har det här livet och jag måste försöka göra så gott jag kan,och försöka klara av allt jag har runt mej,men det är inte så lätt kan jag lova.Kunde jag byta liv med nån i bara nån dag så skulle jag gärna göra det,för det är som sagt var väldigt svårt att förklara hur det egentligen är och hur jag mår och känner mej.Men som tur är så har jag en helt underbar sambo,han är det bäste jag har.Jag är långtifrån den Bia han blev ihop med för snart 8 år sen,och jag har förändrat mej mycket på dom åren.Men han tar mej som jag är och han tycker visst om mej för den jag är,fast jag har väldigt svårt för att förstå det.Jag vet att jag inte är så lätt att ha att göra med alla gånger,men han finns alltid där och hjälper mej.Han är det käraste jag har...Och han är såå värdefull för mej...Han är det bäste som finns ska ni veta...

Om några dagar så är det 3 år sen min bäste 4 bente vän fick somna in för alltid.Och det är oxå en enormt stor sorg för mej att tänka på,att jag kommer aldrig att kunna ha en hund igen...Det är min största önskan att få en hund igen,men som det är med min kropp idag så orkar jag inte med det.För det är ett stort ansvar och det är mycket jobb med en hund,och det jobbet orkar jag inte med idag.Och jag vet att mitt liv kommer inte att bli bättre eller lättare,så för hundens skull så är det nog bäst att jag inte skaffar mej nån.Jag luktar och kosar med dom jag träffar istället...

Idag fick jag ringa till ortopeden för när jag tog fram skenorna i fredags så såg jag att det var 2 olika + att den ena hade gått sönder. Så då fick jag ringa dit,så då blev det bestämt att jag ska dit den 23 den här månaden för att prova ut skena och nya skor.Så nu är vi igång med den karusellen igen...Sen så ska jag vänta tills nästa vecka,och har jag inte hört nånting från neurologen ang.besök dit eller nån röntgen på höft och rygg,så får jag ringa och masa.För nu vill jag ha en läkare som engagerar sej och gör nånting...Och i morgon måste jag ringa och ordna remiss på skor och skena som jag ska till ortopeden för att prova ut.Prova att ringa idag men dom var inte där idag...

Dom nya tabletterna verkar iallafall göra sin funktion,i morgon ska jag öka på och ta en även på kvällen under en vecka.Så får vi se hur det känns...

Det var väl allt jag hade på hjärtat idag...Nu har jag i alla fall försökt förklara hur och varför jag är som jag är...Ha det så bra så hörs vi säkert snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Tänkte bara uppdatera er på vad som hänt den senaste veckan...

Jag börja ju med dom nya medicinerna i tisdags.Första veckan ska jag ta en om dagen för att sen öka på till 2 om dagen för att sen stanna på 3 om dagen.Jag känner att dom hjälper,det gör dom absolut...Men jag känner oxå att jag blir extra yr och att jag känner mej inte helt med,jag känner mej darr,seg och allmänt påverkad.Jag blir torr i mun så jag är väldigt törstig.Och när jag ska prata så måste jag anstränga mej så att jag inte sluddrar.Det känns som när man är lite lätt berusad...Det kan va en go känsla ibland men inte jämnt nu...Jag har svårt för att koncentrera mej,så när jag typ ska skriva så här så måste jag riktigt titta på knapparna och titta på ordena jag skriver så att det blir rätt.Men dom här medicinerna är bara ett test,för känner jag att jag inte kan fungera normalt i min vardag så kommer jag inte fortsätta ta dom,för jag kan inte flumma runt och bara existera heller utan jag måste fungera...Så jag provar dom fram till Jul har jag tänkt,så får jag ta en avgörelse då.

I morse så hade jag tid hos fysioterapeuten...Så jag åkte dit och vi prata och hon förklara vad som hon trodde kunde va rota till allt mitt onda.Å det är ju mitt Ryggmärgsbråck...Hon förklara,å det vet jag,att mina nerver ligger ju inte där dom ska i min rygg.På normalt folk så ska dom ju ligga i ryggkanalen,men det gör dom i alla fall inte hela vägen på mej.Några nerver fungerar och andra inte,vissa muskler i min nedra del av kroppen fungerar å vissa fungerar inte...Det är ju kommunikationen emellan hjärnan,nerver och muskler som inte helt fungerar på mej.Jag är ju förslappad ifrån midjan och ner,och dom muskler som fungerar får kanske jobba 170% för att det finns dom muskler som inte fungerar alls.Å då blir det en överbelastning på de muskler som kan jobba,å det är det som är felet med mej...det är överbelastning!Å det går ju att ha det så ett tag men till slut så kommer kroppen till en punkt där den inte orkar mer.Å där är jag idag...min kropp orkar inte mer...Jag är ju som ni säkert vet ganska så envis,å det är både på gott å på ont.Jag har gått över min tröskel för vad jag egentligen orkar för länge sen,den överstiger jag varje dag.För att jag ger mej inte för att jag har ont ,å jag får ont för att jag gör mer än det jag egentligen orkar.Men det är ju för att jag måste ha en fungerande vardag,jag kan inte sätta mej eller lägga mej för att jag har ont...för jag har saker jag måste göra.Så är det ju för alla,alla har ju saker varje dag som man måste göra.Och jag har inte bara mej själv att tänka på,jag har folk runt mej som oxå behöver ha min hjälp och min uppmärksamhet.Så jag ska räcka till på så många ställen å jag ska göra så mycket,å det stämmer inte alltid in på min kropp.För skulle jag lyssna på den så skulle jag knappt gå ur sängen på morgon...Men jag måste för jag har en vardag å ett liv som rullar på å som jag ska klara av.Men det är mycket tack vare att jag är så envis som jag är där jag är idag.För skulle jag ha gett upp å sätt mej stilla så hade jag blivit sittande oxå.Å dit är jag inte redo att komma än,jag har för mycket mer att göra å ta hand om innan jag kommer dit.När jag skriver att jag får ont så får jag en stelhet och jag får en pirrande/krypande känsla i ryggslutet som går ner i benen.På morgon t.ex så orkar inte jag böja på ryggen,det går bara inte.Det känns som om den är stelopererad fast den inte är det.Utan då får böja knäna istället.Men en stund efter att jag tagit medicinerna så orkar jag röra mej någorlunda.Så jag är inte så snabb på morgon.Vissa nätter vaknar jag av att jag ska vända mej å att det gör såå ont i rygg å höger knä.Men det blir så när jag antingen sitter,står eller ligger för länge i samma läge,då blir jag såå stel.

När det gäller vad som händer med min kropp å vad fysioterapeuten kom fram till är att vi ska försöka få stärkt upp den muskulaturen nere i min ryggen som fortfarande fungerar å höger ben framförallt.Jag har fått med mej 3 övningar hem som jag ska träna på,å så ska jag tillbaka till henne 1 december igen.
Det som är mitt största problem är att jag har inte balans!!Jag har alltid haft dålig balans p.ga ryggmärgsbråcket men balansen har blivit mycket sämre dom senaste åren.Å det är ett stort problem för mej...

Men som tur är så har jag världens snällaste å bästa gubbe,han hjälper mej såå mycket.Han är det bästa jag har,hade jag inte haft han så vet jag inte hur jag skulle ha klarat mej.Han tar mej som jag är å han finns alltid om jag behöver hjälp,inga sura miner å alltid lika go.Han har sett mej i alla lägen,å han sviker mej aldrig.Jag är så gudomligt glad att jag har han...Vi har snart varit ihop i 8 år,å jag har förändrat mej mycket under dom åren,inte till det bättre.Men han finns fortfarande kvar å det är jag gudomligt glad för.Det är inte en självklarhet att nån ska stanna kvar,men vi strävar på å jag hoppas att vi får många år ihop.Jag vet att jag inte alltid är så lätt att ha å göra med vissa gånger,men för det mesta så bottnar allting i min frustration över att min kropp inte vill va med mej längre,jag blir så frustrerad när kroppen vill en sak å huvudet vill nåt annat.För det mesta så accepterar jag att det är så,men ibland så blir jag såå irriterad på att allt bara krånglar å allt bara är blä,men det går över bara jag har fått va lite för mej själv å surat i några dagar.Men jag har en gudomlig gubbe som jag försöker va rädd om...

Nu får det va slut med mitt utlägg för idag,menyn ni får ha det så bra så hörs vi snart igen!Trevlig helg...Kram...

Hej mina vänner!Nu ska jag försöka uppdatera er lite på vad som har hänt den senaste veckan.Jag börja med att få min bil vinterklar,med däck och lite småfix.Men jag måste iväg i eftermiddag med bilen för att få kollat en grej som inte får vara på besiktningen som jag ska på veckan innan Jul.

Och sen så har veckan gått mycket i att fixa med sånt som jag skulle ha gjort för länge sen men som jag bara har dragit ut på.Och det gäller så klart min värk...Jag ordna ju med en telefon tid med min neurolog.Som när han väl ringde var ett samtal som pågick i under 1 min.!!Jag lovar er,det tog inte längre...Jag fick snabbt förklarat om min värk,och då sa han ett namn på några mediciner som han skulle skriva ut,och sen var samtalet över...Jag fick inte reda på namnet på läkemedlet,så när jag kom till apoteket så visste jag inte vad jag skulle ta ut...Jag fick bara med mej att det var ett läkemedel som jag ska trappa upp,men jag fick inte reda på av läkarn hur jag ska ta dom när jag kommer upp till maxdos som är 3 om dagen...Så jag har googlat och försökt hittat den informationen jag söker på nätet,men jag har inte hittat det.
Jag hade oxå tänkt be min neurolog att skriva remiss så att jag får komma på röntgen av min rygg,min högra höft och knä.Men jag märkte ju hur stressad han var så det gjorde jag inte.
Jag bestämde mej för att ringa ner till min VC och beställa telefon tid med min husläkare.Så han ringde mej igår eftermiddag...Så av han fick jag reda på hur jag ska ta dom nya medicinerna när jag har kommit upp till maxdos.Fast han sa att det är det ju läkarn som skriver ut dom som ska informera mej om men som han inte gjorde.Men i alla fall så skrev min husläkare ett meddelande till neurologen om att jag vill ha en koll på rygg,höft och knä.Så får vi se vad dom bestämmer sej för att göra.Min husläkare vill ju inte involvera sej i det som har med min rygg att göra,eftersom jag har Ryggmärgsbråck.Det är ju inte bara att säga att jag har ont utan det kan finnas många orsaker till att jag har ont.Och det tycker han att det är neurologen som ska hålla i.Så jag får väl se om och när det kommer ett meddelande därifrån.När det gäller mitt knä och min höft så skicka min allmänläkare ett meddelande till en fysioterapeut,som han tyckte jag skulle gå till för att se om hon kan hjälpa mej med den värken.
Jag kan nästan inte ligga på höger sida för då trycker det och gör ont.Och när det gäller mitt knä så är det väldigt stelt och ont.Jag vaknar på natten av att det gör så ont när jag ska vända mej i sängen.Och när jag har suttit länge med benet i samma läge så är det svårt när jag ska igång igen.
När det gäller dom nya medicinerna så heter dom Gabapentin och det är 300 mg.Första veckan ska jag ta 1 tablett/dag och sen andra veckan så ska jag ta 2 om dagen för att sen tredje veckan ta 3 om dagen.Och på den dosen ska jag stanna.Jag börja med dom igår så jag har inte hunnit känna efter riktigt om dom har nån effekt.Jag tycker jag känner att jag inte har så ont i ryggen,och sen så känner jag mej lite slapp och dåsig,inte helt med om man säger så.Igår hade jag en hejdundrande huvudvärk,som kan bero på att jag börja med dom här medicinerna.Men idag har jag inte den känslan i huvet,inte än i alla fall...

Det var väl det jag hade att skriva om idag.Ta hand om er mina vänner och ha det så bra så hörs vi snart igen!Kram...

Hej mina vänner!Idag har jag en sån dag som jag tycker väldigt mycket om...en lugn och fridfull dag då det inte händer så mycket.Vi ska bara iväg en liten tur ut i eftermiddag,men fram till dess så är det vila som gäller.

Den här veckan har det varit dagar som inte har varit så roliga,det har gått mycket i det onda tecknet.Jag är inne i ett dåligt skov när det gäller min rygg och min höft och min kropp i allmänhet.Det värker ständigt,molande,24 timmar om dygnet...Jag har ständigt molande värk i ryggen och ena höften,men ibland så blir det perioder som blir ondare än annars.Och det är dom perioderna som jag tycker är sååå jobbiga,det här vanliga onda har jag lärt mej leva med,men det är när det blir mer intensivt så orkar jag inte med.Men på samma gång så måste jag orka med,för min vardag måste ju fortsätta.Jag kan inte ta paus i från mitt liv bara för att jag har ont...Det finns säkert andra som tycker det och som gör det,men jag är inte sån...Jag gör saker fast jag egentligen inte orkar,för att det finns saker som inte kan stå på vänt till dess att jag har bättre dagar.Allting kan inte stå på vänt,och jag måste göra saker ibland fast jag inte varken orkar,vill eller egentligen kan.Bara för att min vardag ser precis likadan ut som alla andras,bara ändå litt annorlunda.
Så det är väldigt tur att jag är så envis som jag är,för hade jag inte varit det så hade jag inte varit där jag är idag.Vi får alla kämpa med våra saker,men en del får kämpa litt extra med vissa saker än andra.Men därmed så är det ju inte sagt att nån kämpar mer än andra,det är bara det vad man är van att kämpa om och med...Jag är van att kämpa med allt det jag har,och emot myndigheter och sjukvård och folk som tycker och tänker hit och dit,om att man nog inte är så sjuk/dålig ändå för att man orkar ju göra vissa saker ändå trots allt...Men det handlar mycket om viljan,det handlar inte så mycket om vad man egentligen orkar,när viljan är starkare så är det den som vinner.Och min vilja att orka och vilja göra vissa saker hänger absolut inte ihop med mitt handikapp och min kropp vissa gånger.Huvudet vill en sak men kroppen vill en annan.Jag och mitt Ryggmärgsbråck är väldigt sällan överens...Mitt huvud vill sååå mycket mer än vad min kropp vill...Och då när det blir krock så blir jag sååå irriterad och sur,jag blir sååå frustrerad...Och det går ut över dom jag har i min närhet,oftast mamma och min sambo.Men dom förstår och vet oftast att det inte är dom jag är irriterad på utan det är hela min situation.Jag blir sååå irriterad och frustrerad när det inte fungerar...

Men jag ger inte upp för det...Jag får ju aldrig bort det onda så jag måste ju bara försöka ta det som det kommer.Och ta dagarna som dom kommer...Och vila dom dagarna jag kan,och klara av dom dagarna som inte är så bra.Men jag värdesätter väldigt all hjälp jag får och alla stunder jag kan vila.Det är dom bra stunderna jag kämpar för när jag måste hålla igång och göra saker.Jag skyndar mej att göra det jag måste för att jag ska kunna vila.

Enligt mej så hade det känns mycket bättre om jag hade haft ont i vissa lägen,istället för att ha ont hela tiden.Det är uppe i höger höft och i nederdelen av ryggen min och mitt högra knä som det gör mest ont.
Jag vet att det säkert finns folk som tycker att jag ska gå till doktorn för att få undersökt det,men jag tror inte det är nånting att göra åt det utan det är förslitning.Så det är nog sånt jag får lära mej att leva med...Hade jag orkat så skulle jag ha använt kryckor för att underlätta benet,men jag orkar inte hoppa på ett ben p.ga min balans som inte existerar.Så hur jävla ont jag än har så måste jag gå på det.Det skär som knivar i ryggen när jag går eller när jag har legat eller suttit i samma läge länge.Det är ont men inget jag kan göra nånting med mer än att äta mina vanliga värktabletter.

Den här veckan så har man jagat älg här omkring.Så min mamma har passat min sondotters vovve,för hon har varit med på jakt.Så jag har varit där varje dag den här veckan och luktat vovve...Här blir det ingen mer hund,för som jag känner mej i kroppen just nu så skulle jag inte orka med nån hund.Fast det är min högsta önskan och jag saknar min lilla vän sååå mycket än idag fast det snart är 3 år sen hon fick somna in,så vet jag att jag kommer aldrig att ha nån mer hund i min ägo.För som jag känner just nu så skulle jag inte orka ge en hund allt det den kräver,så då låter jag hellre bli att skaffa mej nån.För kan jag inte ta hand om den själv så ska jag inte ha nån hund,jag vill inte göra mer beroende av andra för att få ha det jag innerst inne vill.Så jag luktar och gosar med andras hundar istället.Men jag saknar min lilla vän fortfarande som om 1 månad har varit död i 3 år.

För att prata på nåt helt annat så är mitt blodvärde äntligen på rätt sida igen.Nu ligger värdet på 122.Läkarn ville att jag skulle ta ett nytt prov till våren igen bara för att hålla kollen på det.

Veckan som kommer vet jag inte hur den blir,men som det känns nu så känns det som att den blir sej lik som veckan som gått.Det här blev ett väldigt långt och"ampete" och klagande inlägg,och det är inte likt mej men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mej lite frustration.Jag brukar inte klaga om allt hela tiden men ibland så bubblar det över och då måste jag få ut det.

Ha det så bra så hörs vi säkert snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev sist.Men som sagt så händer det inte speciellt mycket runt mej.

Jag har fortfarande inte fått nåt svar från min läkare ang.vad och om nåt ska göras åt mitt blodvärde.Jag kommer att ringa på måndag och höra efter igen om jag inte får nåt besked per post i morgon.
Jag har ju inga känningar och jag märker ju inte av att mitt blodvärde är dåligt,så behövs det inte göra nånting så är det bara bra.Men jag vet ju inte om det gör nånting att man har lågt värde,om man kan leva med det.

Annars då...?!Jo,igår klara min käre vän sitt lastbilskort.Så nu kan vi äntligen kanske se fram emot en lite mer trygg och säker tillvaro.Detta innebär att min sambo ska börja köra lastbil i jobbet.Och om ett tag så kommer han att övergå till fast anställning,han har ju varit inhyrd där i några månader nu.
Det sista året har varit tufft,kan jag ärligt erkänna.Att inte veta ifrån dag till dag vad man har för inkomst,det är en ond känsla att ha.Jag har ju min fasta inkomst varje månad,så den går inte att göra nånting åt.Men den räcker inte långt kan jag säga...Så man är väldigt beroende av 2 inkomster,för att få saker att gå runt.
Att ha tankar på att man kanske måste göra sej av med väldigt viktiga och värdefulla är en väldigt ond känsla att ha.Att inte kunna unna sej nånting,för det finns ingen marginal att gå på.Det är därför vi inte har syns till så väldigt mycket nu under sommaren.
Jag vet att jätte många har samma onda känsla hela tiden,och det är ingen rolig känsla!!Jag lider verkligen med alla som har det så.Jag har aldrig haft särskilt mycket pengar att röra mej med,så jag är van att leva sparsamt.Men ibland kan det bli i svåraste laget,men nöden har ingen lag så måste man så måste man.

Gubben har ju oxå jobbat hela sommaren,för han har ju varit semester vikarie på stället han jobbar.Så det är ju mycket därför oxå som vi inte har kunnat vara på så mycket andra ställen än just hemma.

Men nu ser vi framåt och hoppas att allt blir bra.Allt brukar bli bra till slut...
Jag är av den åsikten att jag pratar inte eller skriver inte om allt till alla,för jag tycker inte att alla behöver veta allt.Saker om mej och mitt liv har jag inget ont av att prata om,men inte sånt som andra är inblandade i eller som berör andra oxå.Jag tycker inte om att göra andra illa eller prata om andra...

Jag är nog mer orolig och tänker nog mycket mer på saker än min kära sambo.Men det är sån jag är som person,inte mycket jag kan göra nånting åt.Så fort jag får nåt att tänka på eller om det är nånting som oroar mej så klarar jag inte att släppa det.Men allt brukar ordna sej till slut,alltid,bara man inte ger upp.Men jag är absolut inte en person som ger upp,det ligger liksom inte för mej.Det har jag fått lära mej genom livet att jag inte får göra.

Det var lite tankar ifrån mej idag.Men ni får ha det så bra så hörs vi nog snart igen.

Kram...

Hej mina vänner!Jag vet att jag inte har skrivit på väldigt länge,men jag har inte så mycket nytt att skriva om...

Dagarna och veckorna går och nu är det höst.Sen sist jag skrev så har det varit Årjängs Marknad.För er som inte är härifrån så är det en årlig tradition som man bara måste på.Det är massa knallar som säljer allt möjligt konstigt,allt ifrån sockar,hemmagjord godis till ostar till sylt,smycken och massa annat som man egentligen kan få tag i på andra ställen under resten av året oxå.Men det är som sagt en tradition att gå där...
I år tog jag med mej stavarna att stötta mej på istället för att hänga fast i gubben.Det gick skapligt bra tills att vi skulle ner för en lång backe med massa folk och försäljare efter kanterna...Då var det inte helt lätt att gå med stavar längre kan jag säga...Jag slet som ett djur innan jag kom mej helt ner för backen.Dels så börja ryggen och höger ben protestera och göra ont,och sen så var jag ju tvungen att se så att jag inte träffa nån med mina stavar.Och när det är såpass mycket folk så kan man inte gå som man vill,det stannar upp p.ga att det är mycket folk och sen så får man gå jätte sakta för att det är nån framför som går sakta,eller så finns det folk som inte tycker att man går fort nog utan försöker skynda på en...Så det är inte helt lätt att gå där,men jag fixa det och jag kom mej hel både dit och hem.Men jag var väldigt nöjd efter 3-4 timmar där,då var det gått att få sitta i bilen hem.Vi åkte inom min mor som bjöd på kålsoppa,som oxå är en tradition när det gäller marknan.

Annars då?Ja,det har väl inte hänt så mycket...Det onda finns kvar på samma ställe och på samma sätt,så det är inget att orda om.Det är mycket därför jag inte skriver så ofta heller,för jag vet själv hur irriterande och tröttsamt det är att lyssna på nån som bara skriver/pratar om sjukdomar och krämpor överallt hela tiden.Så därför är jag tyst...Ni som känner mej och som är runt mej vet min historia och vet vad jag har och vad jag sliter med varje dag,365 dagar om året 24 timmar om dygnet.Så det behöver jag inte älta hela tiden,för det är bara tröttsamt för andra att höra på.

I onsdags var det en kvinna ifrån en städfirma som var här och putsade våra fönster.Jag orkar inte det längre,och gubben min jobbar och har massa annat att tänka på.Så då har jag några gånger dom senaste åren någon gång/år anlitat en firma som kommer och putsar fönstren.Så nu är jag sååå nöjd...Mamma var här sen och hjälpte mej att hänga upp andra gardiner.Så nu har vi det höst och vinter bonat.

Jag har inte fått något brev från min läkare på vårdcentralen ang blodvärdet än.Men jag har ringt och kollat så det är på gång.Så vi får se vad han kommer fram till.

Ni får ha en fin dag så hörs vi säkert snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Idag sparkar jag igång en ny vecka med mycket som händer...Eller det händer väl inte så mycket så,men för mej som går hemma hela dagarna och inte har så mycket nytt som händer annars,så är det ändå en lite annorlunda vecka.

Jag vill och tror att den här veckan ska gå fort,för i slutet av den här veckan kommer om allting går som det är tänkt min bäste vän äntligen hem igen...Jag säger som det är tänkt,för jag tar inte livet å allting för givet som en del andra gör.Jag hoppas ju och tror att allt ska gå bra å att han är hemma i slutet av veckan.Men man har lärt sej hur fort livet kan förändras,så jag tar inget för givet.Det är en lång väg att köra å jag ska pusta ut när han är hemma igen.Ja,jag vet att saker kan hända på kortare sträckor oxå,jag är inte naiv å dum.Men jag inbillar mej att farorna är större om man kör långt.Nog om det nu,jag längtar till han är hemma igen i alla fall.

Annars under veckan då...?!Ja,jag ska väl göra allt det gamla vanliga,som att städa,tvätta och handla.Men det är utdraget på flera olika dagar.Så jag ska nog hålla mej sysselsatt...

På fredag börjar Årjängs Marknad,årets höjdpunkt.Då ska vi dit på lördag nån timme och handla...Det brukar bli mest godis,korv,plastpåsar och sockar,och massa annat rôl...Men det är roligt å gå där för man träffar alltid på folk som man inte ser annars under året.Det är gamla klasskompisar som bor i andra delar av Sverige som kommer hem under den här helgen.Vi får bara hoppas på att det blir skapligt väder.
Marknaden håller på ifrån fredag till söndag,men vi brukar bara va där nån timme på lördag dag.För mej så är det jätte jobbigt å en stor utmaning att gå där.Med mycket folk å ont underlag att gå på.Och en brant helvetisk backe,som vi brukar gå upp det första vi gör,för då är jag inte trött å sliten.Å så tar vi samma backen ner igen när vi ska hem,för då får jag medlut när jag är sliten.Jag brukar få såååå ont i min rygg när jag har gått där ett tag,mest för att jag går uppåt å för att det går så sakta p.ga allt folk.Får jag gå i min egen takt så går det ju skapligt, men det går ju inte när man ska titta på saker å folk,å sen p.ga allt folk som är runtomkring.
Jag brukar hålla fast mej i gubben min,men i år funderar jag faktiskt på om jag ska ta med mej stavarna faktiskt.Då har jag nåt att luta mej på å så slipper jag hänga på gubben.
Vi brukar va där på sin höjd i en 3-4 timmar,det är det jag orkar.Men då har vi köpt det vi ska ha å är nöjda,så då åker vi hem.Å så brukar vi va hos mamma å äta Kålsoppa,det är liksom tradition.

Så allt som allt så tror jag å hoppas jag på att det här blir en jätte bra vecka.

Jag har inte hört något från min läkare ang. vad man ska gå vidare med när det gäller blodvärdet.Men jag får vänta nån vecka till så får vi se...

Ha det bra så hörs vi snart igen!Kram...