Hej mina vänner!Idag är det Sveriges Nationaldag och många är lediga.Men här är det vanlig arbetsdag eftersom gubben jobbar i Norge.Så därför ringde klockan 05.15

Den här helgen har vi varit på bröllop i Norge.Min gubbe är norsk och har därför sin släkt i Norge.
Det var ett syskonbarn till gubben som gifta sej.Ett helt otroligt jätte fint bröllop.Jag blev rörd och gråt flera gånger.Jag gråt redan när dom börja spela brudmarschen och det var intåg i kyrkan.Jag gråt innan jag såg bruden...Det var sååå fint med sång och allt...En helt otroligt fin dag...

Om det inte hade varit för min urusla kropp...Jag hatar alla mina fel...Jag hatar mitt snurriga huvud,jag hatar mina dåliga rygg och jag hatar mina dåliga balans...Jag sliter som ett djur såna här dagar,jag sliter som bara den med alla folk och alla intryck...Jag sliter med att gå och stå...Jag måste ständigt ha nån att hålla tag i eller nånting att luta mej emot eller att ta tag i.Jag måste koncentrera mej såå fruktansvärt när jag är ute bland så mycket folk och när det händer så mycket runt mej.Så mitt huvud är helt kaos...Det snurrar så jag håller på att gå åt...Och ännu värre blir ju min balans...Så jag sliter som sagt som ett djur...

I kyrkan och runt där så hade jag gubben eller nån annan att alltid stödja mej på.Men så fort den personen flytta sej så blev jag i bet.Det räcker att personen tar ett steg så börjar jag att veckla åt sidan och jag känner att jag spänner mej från nacken och ner till tårna.Det är full koncentration som gäller...
Mitt huvud såna här dagar är som om man skulle sitta inne i en tvättmaskin som centrifugerar på högsta hastighet.Allting bara snurrar runt och mitt i där ska jag försöka leva.Det är jätte jobbigt.
Då är det säkert många som undrar varför jag utsätter mej för vissa saker.Men vissa saker måste man faktiskt göra...Vissa saker måste man faktiskt utmana...Men det är slitsamt...Det var en stund där när vi kommit ifrån kyrkan och till festlokalen/hotellet som jag faktiskt drog mej undan och satt ensam på en bänk i solen och bara njöt av mina andetag och att jag fick sitta i lugn och ro.Jag hörde folk och musik runt mej men jag behövde inte va en del av det just då.Jag satt säkert så 1 tim.och det var sååå otroligt gott...Jag kände att jag fick nya krafter där en stund.

Sen var det ju in i festlokalen.Så gott som hela tiden så hade jag mest gubben min i närheten.
För er som inte har dessa problem så kan jag bara säga en sak...Var jätte glada för det...Det är sååå jobbigt att hela tiden känna att man är beroende av att ha andra i närheten för att man ska kunna få hjälp.Det är sååå jobbigt att hela tiden känna att man hela tiden tänjer på gränser och att man hela tiden gör så att andra hela tiden måste tänka på att jag faktiskt är med och att jag hela tiden behöver stöttning och hjälp.Det är sååå jobbigt...Det är sååå jobbigt psykologiskt känna att man är" i vägen" för att andra ska kunna göra det den personen vill för att den måste ta hand om mej och hela tiden ta hänsyn till mej och mina behov.Det är sååå psykologiskt jobbigt för mej att känna den pressen hela tiden som jag lägger på folk runt mej.Och det brukar för det mesta alltid hänga på min gubbe.En gubbe som är den bästa som finns på denna jord...Han är sååå gudomligt värdefull för mej...Han försöker alltid se till så att jag har det så bra som möjligt och att jag klarar göra det som krävs av mej.Att jag klarar gå och göra det som jag måste...Bättre gubbe får man nog leta länge efter.Han finns alltid där i alla lägen hela tiden.

I andras ögon så verkar jag nog helt knäpp...Att jag nog är en enstöring som inte vill umgås och blanda mej med folk.Men det är bara det att ibland så orkar jag inte med...Jag orkar inte med när det blir för mycket ljud,folk och intryck runt mej.Då snurrar mitt huvud...Så då behöver jag komma undan lite och andas och få landa.
Jag tycker det är väldigt roligt att umgås med folk och prata med folk,men blir det för mycket så blir det helt kaos i mitt huvud...Och då är det inte roligt...

Men förutom allt det som jag sliter med så var det en helt fantastisk upplevelse.Fina omgivningar,fint och skönt boende på hotell,jätte go mat,mycket trevligt och roligt folk runtomkring som är helt fantastiskt goa allihop.Tack för en jätte fin dag alla som var med...Ett minne för livet...

Jag brukar ju väldigt sällan dricka nåt starkt,i alla fall så att jag blir påverkad av det.Men i lördags så drack jag både vin och flera andra saker så jag blev väl lite salongsberusad.Det var gôtt för en gångs skull...Det var såpass så att jag kände av det när jag vakna igår på morgon.Men efter en dusch,mediciner och go hotellfrukost så var ordningen återställd igen.
Sen så åkte vi hem till vardagen igen.Och där är vi idag...Tillbaka till vardagen med allt vad den innebär.Tror jag ska åka och tvätta mina bil idag hos mamma.Det är nog 2 veckor sen jag tvätta den sist,och jag hade tänkt från början att jag skulle försöka få tvättat den iallafall 1 gång i veckan om vädret tillåter.

Finns säkert mycket mer jag skulle kunna skriva men nu har jag väl försökt ge er läsare en inblick i mitt liv och hur jag tänker och fungerar.Det är som jag brukar säga att det är jätte svårt att förklara för andra hur jag har det för det går inte att förklara och andra folk kan inte helt förstå när jag pratar och försöker förklara heller.Jag kan bara försöka förklara så gott jag kan och andra kan bara försöka förstå så gott dom kan.Men det är ju så det är...

Ha det så bra så hörs vi nog snart igen!
Kram...

Hej mina vänner!Nu är jag här igen...

Tror inte det har hänt nåt speciellt,utan dagarna är ganska så lika här...Har ju ingen aning om vilka som läser min blogg så det är väldigt svårt att veta hur utförlig jag ska vara om saker som jag skriver om...

Den 17 maj så var vi i Norge och fira Norges nationaldag.Vi bor ju bara 1 dryg mil ifrån norska gränsen,så vi är ju över dit ganska så ofta.Min gubbe jobbar ju i Norge,det är väldigt vanligt att de som bor här jobbar i Norge.

Vi var alltså i Norge den 17 maj.Den dagen är det väldigt mycket finklädda barn och vuxna ute på gatorna i Norge.En del går i tåg och många står på gatorna och viftar med norska flaggor och tittar på de som går i tågen.Det är mest barn men oxå vuxna som går i dessa tåg,med musik kårer och man spelar,sjunger och ropar musik,sånger och ramsor.Det är jätte fint att se alla glada...
Vi stod efter gatan och titta på detta tåg,eller jag stod och titta på första stället men sen så satt jag på gräset och titta på alla folk.Jag blir såååå trött i min rygg och höfter när jag stått en stund.Med en stund så menar jag bara en 10-15 mon. Men det går bra...Jag är van att det blir så så jag anpassar mej.Jag håller i eller hänger på folk jag har med mej,men ibland så måste jag få sätta mej.Så den dagen så stod jag,satt på gräs och annat som det går att sitta på.Jag hänger även på annat som står stilla...Det ihop med allt folk och bilar och allt annat som finns ute i ett samhälle en sån dag gör att det är en väldigt jobbig dag,men jag vill så jätte mycket göra en del saker och då trotsar jag det som blir och tar det.För det som jag får uppleva och va med om övervinner mitt onda...Jag är en envis människa så det går...
Dagen efter så hade jag en vilodag,gubben börja jobba efter flera dagars ledighet.Det var ju pingst den helgen,så vi tog en tur ut med triken.Vi hamna på fästningen i Halden.Vi hade med oss matsäck som vi åt uppe vid fästningen.Vi gick inte runt där så mycket,för det är ganska så tungt att gå i mc-kläder.Så vi har pratat på att vi ska ta bilen dit nån fin dag och gå runt då istället.

Annars då??Jo,det är sej väl ganska så likt som det alltid brukar vara.Min värk får jag ju leva med och ha...Vissa dagar är bra och vissa dagar är jävliga...Men jag är van att det är så...

Igår pröva jag nåt nytt när det gäller min cykling.Jag sänkte motståndet från 5 till 4 av 8 som är det högsta.Och så fick jag för mej att jag skulle prova och se om jag fixa att cykla 3 mil.Och det fixa jag...på ganska så exakt 90 min.,som jag satte som mål.Jag var sååå"sleten" när jag var klar...Och jag var såå svett...Men jag var oxå sååå nöjd...
Så jag gjorde om samma sak imorse igen,men då gick det lite saktare så jag cykla 3 mil på ca.92 min.
Jag kände i ryggen i morse när jag skulle upp ur sängen att det skulle bli en dag med värk.Men med frukost ihop med gubben och ha tagit medicin så satte jag mej framför tv:n å cykla när gubben åkt på jobb.
Jag vet att en del folk tror och anser att jag inte ska kunna cykla så långt som jag gör,jag har ju brukat cykla 2 mil annars under en längre period.Men enligt en del folk så blir jag ifrågasatt att om jag har så ont som jag säger så ska jag inte kunna cykla så långt som jag gör.Hur kan andra veta hur min kropp känns??Hur kan folk veta att jag inte ska kunna cykla bara för att jag har ont??Vem bestämmer vad en annan människa kan eller orkar med eller inte kan eller inte orkar med??Jag blir sååå irriterad när jag får höra sånt...Jag tycker det är sååå frustrerande att känna att jag ska behöva bli ifrågasatt och inte trodd att jag har ont och att jag inte kan ha så ont för att jag klarar av vissa saker...Tänk på vad ni tycker och säger ibland gott folk...Jag blir sååå irriterad när jag känner att jag måste försvara mej för att folk inte tror mej...
Det är en stor skillnad för mej att cykla mot att gå en promenad...När jag går så sliter jag på min kropp mycket mer än när jag cyklar,jag får mycket mera ont i rygg och främst den högra höften för att jag belastar ben och rygg mycket mer än när jag sitter på en sadel och cyklar på en motionscykel framför tv:n...Men det är det vissa folk som inte tror på och som inte verkar fatta att jag har de problemen jag har.Men hade jag däremot varit en person som hela tiden hade lyssnat på min kropp och inte gjort vissa saker som gör att jag får ont,och suttit och legat helt stilla och bara ojjat mej och bara talat om för folk hela tiden alla ställen jag har ont eller allt jag har svårt med som dubbelseende och väldigt ostadiga ben,så tror jag nog att jag hade fått en större förståelse för att jag har faktiskt problem/svårigheter med vissa saker.Men sån är inte ja...Jag gör saker och jag försöker leva mitt liv så normalt som möjligt...Och det är därför en del har så svårt att fatta och tro mej när jag pratar och försöker förklara hur jag känner mej och hur jag har det med allt...Jag har ett huvud som konstant snurrar,jag har en mage som inte fungerar utan den lever sitt eget liv...jag har en rygg som är konstant ond,24 tim.om dygnet 365 dagar om året...jag har 2 fötter som förhoppningsvis är det som är bäst på min kropp,men som har svårigheter för att"kontoret" som sitter på toppen inte fungerar som det ska...Jag har ögon som inte hänger med längre,titta rakt fram går bra men så fort jag ska titta åt sidorna så ser jag mångdubbelt...Men det är p.ga min vattenskalle och mitt tryck i huvudet.
Jag brukar säga att det känns som att jag sitter i en karusell som bara snurrar runt runt och mitt inne i den ska jag försöka leva mitt liv.Det går med det är slitsamt vissa dagar kan jag lova...
Men tack vare alla underbara människor som jag har runt mej så klarar jag det.Dom flesta runt mej vet de mesta om vad jag sliter med,och det gör att jag kan vara mer avslappnad och inte behöver anstränga mej så för att det ska verka som att jag inte har mina problem.Utan jag kan ta mina snedsteg och jag kan göra mina vurpor utan att folk tycker det är konstigt...för det är en del av hur jag är.
Men mycket tror jag är tack vare att jag är så öppen och vill berätta om hur jag har det.För förhoppningsvis så gör jag folk uppmärksamma på att vi är faktiskt inte alla lika,och vari har alla våra olika saker som vi sliter med varje dag.Alla är faktiskt inte födda helt friska.Dom värsta orden jag kan höra är när nån säger att"huvudsaken är ju att barnet är friskt när det föds"...Jag vet att de som säger det förhoppningsvis inte tänker så mycket på vad dom säger utan man bara säger det...Men tänk om barnet inte vore friskt,vad skulle man göra då?Men det är en annan fråga som jag inte tänker utveckla så mycket mer än att alla har rätt att leva hur vi än är skapade.

Mycket att tänka på här i livet...Men ha en fin dag mina vänner så hörs vi snart igen!

Kram...

Hej mina vänner!Jag tror inte det blir så långt inlägg den här gången...

Sen sist så har jag haft några veckor med ondare dagar...Då har jag inte orkat cykla på morgon,å det gör mej sååå frustrerad å sur...Blääää!!Då gör jag det mest vardagliga men inget mer...Å det räcker...Har även en del av dessa dagar överkonsumerat mediciner,men det gör inte så mycket när det bara blir nån gång.Det frågar jag ingen utan det bestämmer jag själv.Men det är sällan att det hjälper med dessa mediciner när det blir så ont,men jag blir sååå lett att ha ont så jag tar dom ändå och hoppas på att dom kanske kan hjälpa"den här gången"...Det är sååå irriterande och frustrerande att ha ont hela tiden,jag blir sååå lett mej...Men nu är det tillbaka till det normalt onda igen,å det känner jag knappt av för att jag är så van det.Det murrar och gör extra ont så jag känner av det i vissa läge,men jag klarar av det.

I lördags var vår årliga"MC'n:s Dag"...Det var strålande solsken och jag tror vi var ca.55 motorcyklar som körde i kortege och som visa upp oss att vi är ute på vägarna igen.Och så skänker vi en valfri summa pengar som varje år går till en god sak.Och i år skänker vi pengarna till en förening för underlivscancer som heter Musslan.Det känns bra att skänka pengar...

Efter att vi kört klart så åkte vi ner till vårat klubbhus och åt mat.
Före på morgon när vi var en del som hade samlats utanför klubbhuset,innan vi skulle åka,så skulle jag på toa.Och jag stoppa grejer jag skulle ha med i fickan och gick...Jag gick över gräs,och det brukar inte gå så bra alltid,och gjorde heller inte det denna gång...Jag ramla pladask...Mitt bland alla folk...Jag är sååå van att ramla så jag slår mej väldigt sällan,men det är mest pinsamt att ramla...Jag ag tycker det är sååå skämmigt...Men jag är uppe snart igen och fortsätter med det jag har tänkt mej.Dom flesta runt mej tror jag vet att jag är som jag är och att såna här saker kan hända.Jag hoppas och tror inte att det är så många som bryr sej så mycket om att jag ramlar.Utan det är nog mest jag som stör mej på att jag inte kan gå ordentligt,att jag ska behöva ramla hela tiden,att jag inte ska kunna gå normalt...Jag stör mej och irriterar mej över att det ska va så.Men det är inget jag kan göra nånting med.Jag är sån och min kropp lyder mej inte alltid eller väldigt sällan kan jag väl säga.
Annars så har det varit en jätte fin helg med mycket motorcykel åkning.Det är så rofyllt och gôtt och sitta där"bak på tronen"och filosofera över livet och andas in alla olika lukter som är i luften nu.Lukta mycket gödsellukt nu under helgen.Det är vår det...Jag tycker det är såå avslappnande och roligt att va ute och åka,och är väldigt glad de dagar som är fina och bra så att vi kan ta oss en tur.Det är nästan så att jag glömmer bort att jag har ont...Men jag blir påmind när jag går av och ställer mej på backen.Men det är så roligt att va ute och åka,så det övervinner allt...Jag måste gå upp på höger sida för att jag ska få med mej vänster ben ordentligt.Jag måste lyfta det över sadeln för jag orkar inte kliva med benet rakt över.Men det är sånt jag har kommit på...Och så måste jag hasa mej bakåt så att jag hamnar i mitt säte där bakpå.Jag sitter som på en tron...Stöd för både rygg och armar...
Vi hoppas på en bra Pingsthelg så att vi kan ta oss iallafall en helst flera turer.Jag har ett önskemål om en resa och det är till Kungsbacka.Vi var i Lysekil ifjol och då konstatera jag att jag vill till Fjällbacka i år.Så vi får hoppas att det kan bli så...Det är ju vädret som mest styr över om vi kan åka eller inte,men det ser ju att bli bra.
Ni får ha det så bra så hörs vi snart igen!Kram...

Hej mina vänner!Nu kommer ett klaginlägg,så det som inte vill läsa när jag klagar kan sluta å läsa här...

Jag klagar för att jag har ONT!!!Jag har ont vilket jag står,går,sitter eller ligger...!!!I morse tog jag mej för faen inte ens upp ur sängen själv utan sambon fick komma å dra upp mej...!!Jag får göra allt på stôn här...!!Och för er som inte vet vad stôn är så kan jag översätta det med när man gör nånting på envishet,att man gör saker av ren vilja för att viljan är sååå stark över att kunna få gjort en sak...
Alla som känner mej vet att jag är ganska envis,det är inte ofta jag klagar å inte ofta saker stoppar mej ifrån att göra det jag vill...Men nu de senaste dagarna så har jag fått gått på stôn och envishet,jag har fått gått över gränsen varje dag för vad jag egentligen orkar för att min vilja att göra saker är för stark...Jag ville få städat här till helgen,vi var tvungna att handla igår,idag vill jag få tvättat min bil för att den ska fortsätta va skapligt fin...Det är bara en bråkdel av det jag vill ha fått gjort fast jag egentligen skulle ha bäst av att sitta eller ligga...Men jag har en vilja av stål som har hjälpt mej många gånger igenom livet,hade jag inte haft den så hade jag inte varit där jag är idag...
Jag är absolut inte en sån person som tycker om att klaga,för jag tänker som så att det hjälper inte att jag klagar för det finns ingen,absolut ingen som kan hjälpa mej med att jag har ont...När inte ens doktorer å sjukvård kan hjälpa mej så finns det ingen annan som kan hjälpa mej heller.Jag har mediciner som jag tar flera gånger om dagen men dom får aldrig bort allt det onda,dom får bort en del men inte allt.Och då dom dagarna/perioderna som är extra onda så hjälper dom mindre.Vad är det som är ont då undrar ni säkert...Jag har en eller kanske flera nerver nere i ryggen som ligger i kläm emellan några kotor.Så jag har en molande enerverande pirrande känsla i ryggslut/bäckenet hela jävla tiden...!!Det känns hela tiden,vilket jag sitter står går eller ligger.Det"vanliga" onda har jag vant mej vid men det är såna här dagar när det blir värre som jag märker av det.Det är då jag blir påverkad i mitt dagliga liv,att jag inte orkar göra det jag i vanliga fall gör.Men så gör jag det ändå för att min vilja är så stark av att klara av det jag vill ha gjort.Jag vet att det säkert finns folk runt mej som tycker och tror det att jag inte kan ha så ont för jag orkar ju göra grejer ändå.Men då ska man komma ihåg att man kan aldrig känna nån annans smärta,man kan aldrig sätta sej in i någon annans liv förrän man själv varit där.Jag är född så här,jag är van att ha mina begränsningar...Jag är van att inte kunna göra saker på samma sätt som andra utan jag måste hitta mitt eget sätt att göra saker på.Men det vet jag om,men det är när det blir såna här dagar som jag blir såååå lett av att jag är född med de problemen jag är född med...För det mesta så tänker jag inte på det utan jag gör som jag alltid brukar göra,å jag tar det onda när det kommer å jag drar mej undan å jag är tyst...för jag tycker inte om att klaga...Men ibland så känns allting bara bläääää...Då är jag såååååå lett mej och jag är sååå trött på att ha ont å inte kunna göra det jag vill...
Det är som jag brukar säga...Mitt huvud och mitt handikapp hänger inte ihop,dom är på ständig kollisionskurs...Och där är vi idag...Idag vill jag tvätta min bil så därför sparar jag in på min cykling nu på morgon,för jag orkar inte göra båda grejerna.Och det gör mej såååååå frustrerad...!!Men sånt är livet och det måste jag bara rätta mej efter.Jag vet att jag skulle ha mått jätte gôtt efteråt om jag fått cyklat,men det går inte.
Det är väldigt lätt att säga till en annan människa att man måste acceptera saker om man måste,men det är absolut inte lika lätt om man kommer i den situationen.Jag har varit tvungen och är tvungen varje dag att acceptera att min liv ser ut som det gör,men det är inte så lätt mina vänner...Jag känner på frustration ilska förbannelse orättvisa varenda jävla dag,men jag kan inte göra nånting åt det...Jag måste bara finna mej i och acceptera att jag har den kropp jag har med allt det jävliga som den bär med sej.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men det hjälper inte...Nu har jag iallafall fått ur mej lite frustration,så nu känns det lite bättre i själen.Ibland skulle jag bara vilja gå långt ut i skogen och bara gallskrika för att få ur mej all frustration,men det går ju inte å det hjälper ju inte för det byggs ju upp ny frustration och irritation varje dag.De dagar när jag är på dåligast humör så är jag helst för mej själv;har jag ont så blir jag irriterad,och det vet dom jag har runt mej så dom bryr sej inte...
Jag vill absolut inte att nån ska tycka synd om mej,för det är inte synd om mej,jag har det jättebra med det livet jag lever.Men jag kände bara att jag var tvungen att få ur mej en del...

I morgon har vi vår årliga"MC'n:s Dag",då vi kör kortege med våra motorcyklar.Vi hoppas på att vi blir många som kör i morgon.Det är 4:e året vi har det,å vi brukar va nånstans mellan 60-70 motorcyklar i kortegen.Det är en häftig känsla att ligga i den raden...Vi har ju en trike,en tvåhjulig goldwing som är ombyggd till trehjuling.Hade vi inte haft det så hade jag inte orkat åka p.ga att jag inte har nån balans.
Jag tycker det är sååå roligt att åka så då spelar det ingen roll hur ont jag har överallt.Jag glömmer bort det då...

Nu har jag klagat klart och skrivit klart,så nu ska jag börja min dag.Ni får ha en jätte fin dag och helg mina vänner så hörs vi snart igen...

Kram...

Hej mina vänner!Nu är det ett tag sen jag skrev igen,men dels så har det inte hänt så mycket och dels så har jag inte varit på blogg-humör.Men nu ska jag försöka skriva lite...

Sen sist så har jag varit på den årliga kontrollen av mitt Ryggmärgsbråck och min vattenskalle,och allt är sej likt och ser normalt ut.Neurologen ser att jag har en kraftig nystagmus (kraftigt darr på ögonen),men inget som går att göra nånting åt.Det är bland mycket annat sånt som blir med åren och sånt jag får lära mej att leva med...
Jag skrev att jag inte varit på blogg-humör...Och med det menar jag att jag har inte varit på så gott humör i några veckor här nu,just p.ga mitt snurriga huvud+ att jag har haft en dålig period med ryggen och höften.När jag har ont så vill jag helst vara för mej själv,jag yttrar mej inte så mycket om att jag har ont,det är dom allra närmaste som hör och ser det.Jag vill inte ha sympatier och jag vill inte att folk ska tycka synd om mej...För det finns ALLTID dom som har det mycket värre än mej.Jag blir väldigt lätt irriterad när jag har ont och ibland så kan jag ju tycka att livet är bra orättvist att jag ska få allt det onda känns det som...Å så finns det dom som klagar för minsta lilla å om allt...Å dom blir jag lett dom gånger jag har mina dåligare dagar.För jag tänker" va faen klagar du för,du har ingenting att klaga för"...Men så kommer jag på att vi har alla våra problem å saker att klaga på.
Och sen så har vi dessa folk som TROR sej veta hur andra folk mår...Jag blir såååå trött på folk som tror sej veta hur jag känner mej,hur jag mår,vad jag orkar med å vad jag inte orkar med...Att jag nog inte kan ha så ont som jag säger när jag orkar sitta å cykla 2 mil på drygt 1 timme....För det ska jag inte klara av om jag har såna problem som jag säger att jag har...Det finns folk som menar på att jag inte ska orka med sånt...Det finns folk som misstror mej å som hånler å menar på att då har jag inte ont om jag orkar cykla 2 mil på 1 dryg timme...Den som menar det här är en äldre personer i min närhet som jag inte har så väldigt mycket kontakt med,men det händer,å väldigt ofta så blir det krockar. ..Våra kemi fungerar inte alls ihop...Ingen kan veta hur en annan människa mår,ingen kan helt förstå och veta hur en annan människa har det eller va en annan människa sliter med i sitt liv...Man ska nog vara försiktig att döma nån och tycka och tänka,för det kan fort slå tillbaka...
När det gäller mej och mina problem med yrseln och balansen så börjar jag så sakteliga fundera på kryckor eller käpp.Just som ett stöd och ett hjälpmedel för mej och för att jag inte kanske ska behöva få panik när jag måste stå stilla helt själv utan att ha nån eller nånting att hålla i.För det mesta så är det ju min sambo som får dras på mej...Jag vet att han inte har nån som helst problem med det,och jag vet att han hjälper mej såå mycket han kan.Men jag vill för min egen skull kunna släppa han och inte helt vanlig så beroende av han som jag är när vi är ute bland folk och på platser som jag inte så ofta är på.För det är såna gånger som mitt huvud blir helt kaos...Allting bara snurrar,och det är folk och saker överallt...!! Det är jätte svårt att förklara hur det är,för det går inte att förklara...Det är som om jag skulle stå inne i en karusell som bara snurrar runt runt...Och mitt inne i den ska jag klara gå,se och fungera...Å det går inte...Jag orkar inte fokusera,jag orkar inte se vad jag har runt mej...Jag ser och vet att jag har folk och även bilar runt mej men jag ser inte vilka det är.Om jag möter en bil så ser inte jag vem som kör utan jag måste gå på registreringsnumret för att veta om det är nån jag känner...Och så är det när jag är ute och går också,jag vet och ser att jag har folk och bilar runt mej,men jag orkar inte se vilka det är.Ska jag orkar se så måste jag stå stilla och riktigt fokusera för att kanske kunna se om det är nån jag känner.Och det får jag oxå höra ibland att jag inget ser...Nej,jag ser ingenting...Och det vet folk,för det har jag talat om...Men ändå så är det återigen folk som har dålig attityd och som tycker och tänker...Men jag försöker å inte bry mej om såna folk,men det är inte alltid så lätt att ignorera...
Jag gör så gott jag kan och mer kan jag inte göra.
Jag tror kanske att jag har bytt bil sen jag skrev sist...Den gamla bilen hade gjort sitt.Jag hade sagt att jag ingen mer bilder skulle ha,men när det väl blev ett fakta så var jag tvungen att försöka få tag i en annan.Det blev en Honda Jazz,den är väldigt go att köra och jag är väldigt glad över att ha fått tag i för mej en ny bil.Den är 9 år men för mej så är den nya. Det är ingen automat utan jag klarar än så länge att köra en bil med vanlig växellåda.Men längre sträckor så kör mamma eller gubben.De korta sträckor jag kör går bra,i alla fall än så länge.
Jag skrev förut om min yrseln och invanda och främmande platser...På invanda platser så går jag nästan på autopilot,där vet jag vet saker ligger och är och jag vet hur jag ska stå och gå.Det blir värre när jag kommer till platser där jag inte är så ofta.Då snurrar det och jag tappar väldigt lätt balansen då,och finns det ingen/inget att ta tag i så ramlar jag baklänges.Det gjorde jag på sjukhuset i Arvika förra veckan,jag hade varit på toan och kom ut och skulle titta vart mitt följe var.Och vred därför på huvet å därmed så ramla jag baklänges.Det kom 2 ur personalen å undra hur det gick å att dom skulle hjälpa mej,men jag är såå van att ramla så jag blir bara litt blå och gul och litt öm i några dagar så brukar det gå över tills det är dags för nästa vurpa...Å det är såna gånger som jag oxå kanske skulle behöva ha nånting att hålla i eller ta tag i så jag slapp ramla.Det är som när jag går upp för att hämta våran postat, då måste jag gå över vägen.Å väldigt ofta så lyssnar jag ifall det kommer en bild,det är inte så ofta som jag vrider på huvet.Just för att jag inte ska ramla.
Jag vet att det finns folk som misstror och som inte tror på mej att jag har de stora problem som jag har för att jag gör saker ändå.Men vad skulle jag göra om jag inte varje dag måste göra saker för att min vardag ska fungera om jag skulle hela tiden lyssna på min kropp och om jag hela tiden skulle va stilla för då snurrar huvet som minst...?!Hur skulle mitt liv se ut då...?!Först att jag måste göra saker på mitt sätt för att jag ska kunna genomföra och göra alla vardagliga vanliga saker som alla andra gör...För mej är det litt jobbigare och jag gör kanske inte saker på rätt sätt alla gånger...Men jag lever det liv jag är van och har lärt mej att leva.Och det är ingen som säger att alla måste vara eller göra saker likt.Jag sliter som ett djur varje dag för att klara av vardagen...Vissa dagar är bra och vissa är värre...Idag är en lugn och tyst hemmadag,det tycker mitt huvud om.I morgon däremot så är det veckohandling som står på schemat.Och då känns mitt huvud som om det skulle vara fullt av bomull och som om det skulle spricka efteråt när jag kommer hem igen.Det känns som om jag skulle skära upp på högersidan av huvet så skulle trycket lätta å allt det onda skulle komma ut...

Jag vet det är helt knäppt för er att förstå hur jag har det och vad jag försöker förklara.Och det kan jag inte begära att folk ska förstå heller.Inte ens de jag är uppväxt med och de jag alltid har haft runt mej,inte ens de förstår vad jag menar ibland när jag försöker förklara hur jag har det med min balans och mitt huvud.Men jag gör så gott jag kan,och jag ser och vet att jag har känt folk runt mej men det är inte alltid att jag ser er.Jag sliter varje dag för att få vardagen att fungera...
Men det här med kryckor eller käpp ska jag tänka litt mer på så får vi se vad jag kommer fram till.Det är ännu en hög tröskel som jag måste över,å just nu så känns den väldigt hög...Det är ännu en fas i mitt liv som går åt ett håll jag har väldigt svårt för att acceptera.Jag vet att jag aldrig kommer att bli bättre än det jag är idag utan att det kommer bara att bli sämre.Å det har jag jätte svårt för att acceptera.
Jag har önskat såå många gånger att jag skulle va som jag var när jag var yngre,för 20 år sen...För då hade jag inga problem,mer än att jag inte kunde kissa som alla andra.Men det var ingenting...Det har jag alltid accepterat...Men det är allt med huvet/yrseln å ryggen å höften,det är det som gör att jag orkar inte med det tempot som jag orkar med förr.Jag skulle hemskt gärna vilja vara ute bland folk oftare och vad med på saker ihop med andra,men jag orkar inte...Mitt huvud och min kropp hänger inte ihop,dom är ständigt på kollisionskurs...Och det är jätte jobbigt!!För då tror folk att jag inte vill umgås och att jag är konstig och lat,men i själva verket så är det inget jag hellre vill än att va igång och va ute bland folk och hitta på massa roliga saker,men min kropp orkar inte...Och det är en psykologisk grej som jag bara måste acceptera...Men det är inte så lätt alla gånger...Jag har 2 saker framför mej som jag vill va med på,och det är vår årliga MC-kortege ihop med "MC's dag",och sen ska vi på ett bröllop framöver.Å det vet jag kommer ta mycket av kraft och energi från mej,men jag vill så hemskt gärna vara med på dessa saker så det fixar jag.
Blev ett längre inlägg än vad jag hade tänkt mej,men jag vill försöka förklara hur jag har det.Jag skulle kunna skriva mycket mer,men till slut så blir det bara upprepning och ni läsare tröttnar...Jag vill inte ha sympatier för att jag är som jag är,jag bara ger er en liten del av mitt liv.Jag är född sån här och jag är van att ha min vardag,och det är ingenting som jag tycker är konstigt.Jag är som jag är och jag har det jag har,å så är det med det...

Ha en fortsatt fin dag mina vänner!

Kram...

Hej mina kära läsare!Nu är det ett tag sen jag skrev igen,men ni vet ju hur det är...Det händer inte så mycket här och dagarna ser ganska så lika ut.Men nu tänkte jag skriva lite när jag ändå tar mej en paus i husarbetet...

Påsken var ganska så lugn,vi var mest hemma och inte gjorde så mycket.Vi var hos mamma på Påskmat och sen hade vi mina föräldrar här på mat på påskdagen.Men annars så hände det inte så mycket.Dagarna före Påsk var ganska så hektiska för mej,det var mycket jag skulle ordna med innan det blev helg.Gubben min tog tidig påskledighet,han jobbar i Norge och där är det många som tar tidigt ledigt till bla.Påsk

Den värken i mitt ben som jag skrev om förra gången gav med sej efter några dagar.Men jag har ju ständig molande värk så ont har jag ju hela tiden,men det har jag lärt mej att leva med.Men det är när smärtan blir värre eller om den sätter sej på ett"nytt"ställe,det är då känslan blir märkbart värre för mej.För jag har ju lärt mej att leva på ett sätt och göra saker på ett visst sätt och i ett visst tempo.Men när det inte går så märker ju jag av min vardag på ett helt annat sätt än annars.Men det är sånt jag bara får ta och leva med.Men det är inte så lätt alla gånger ska jag lova....Just idag har jag en dålig dag med min rygg och min höft,så jag ska bara göra det mest nödvändiga och sen blir det vila.Jag har gjort det mesta för idag men jag har lite kvar som jag vill ha gjort innan jag kan känna mej nöjd för idag.Men jag behöver en paus känner jag...Jag vet varför jag har extra ont idag...Det är för att jag var ute och gick igår för första gången på 10 mån.Sen jag köpte motionscykeln så har jag inte varit ute på några promenader.För jag har tyckt det har varit så bra att sitta framför tv:n på morgon och cykla mina 2 mil på 1 dryg timme.Men igår gjorde jag först min cykelrunda framför tv:n på morgon och sen när jag var klar med det jag skulle göra här igår så tog jag på mej regnställ,skenorna i skorna och stavarna i händerna och så klart musik i öronen och begav mej ut.Och det var såå gôtt och komma igång med gåinga igen och det kändes precis likadant som när jag gick sist.Jag gick ca.3 km på ungefär 45 min.När jag kom mej hem igen så var jag såå nöjd.Då tog jag bilen och åkte till mamma och åt mat,gubben jobba över igår kväll så det blev ingen middag gjord här igår.
Sen när jag kom hem så gjorde jag minst möjligt.

Så i morse när jag vakna så kände jag ju att det här blir en jobbig dag...Bara jag kommit upp och fått rört mej lite och fått i mej mediciner så blev det något bättre.Men som sagt så blir det inte så mycket mer gjort här idag...Jag har försökt förklara hur det gör ont men det är så svårt...Det är en molande värk som just nu sitter nere i svanskotan och bäckenet/höften...Det spelar ingen roll om jag sitter,står eller går så gör det ont,det bästa är att ligga men så kan jag ju inte ligga hela tiden heller för då blir det dels inget gjort och så får jag ju efter en stund ännu mer ont och blir bara ännu mer stel.Så det bästa är att röra sej det jag orkar med måttliga mängder och försöka fördela orken utöver dagen.Det är inte lätt...För jag vill helst vara klar med allt jag ska ha gjort under dagen innan jag kan slappna av och sätta/lägga mej ner helt.

Jag har ju haft en skena som gick av för mej för ett tag sen.Och jag skicka tillbaka den till ortopeden och dom i sin tur skicka den till leverantören som gör skenorna.Så det har ju tagit några veckor för att få reda på om dom bedömde att jag skulle få en ny eller vad som skulle hända.Men dagarna före Påsk så fick jag klart att jag skulle få en ny.Som tur är så hade jag ju en på lager hemma så jag hade en att bruka istället annars hade jag blivit utan och det hade blivit svårt för mej för att jag har gjort mej väldigt beroende av dom.Men i alla fall så fick jag en ny så nu har jag en på lager ifall den jag använder skulle gå av.Vårat landsting här i Värmland har kommit på att vi som använder såna typer av saker ska inte få ha hemma på lager utan går det nånting sönder så måste jag vänta tills dom skickar en ny skena t.ex om min skulle gå av och jag inte hade haft nån hel hemma.Men det är ju ekonomin inom landstinget det handlar om.Men jag klarar mej än så länge.

Nej,nu ska jag göra sista rycket här innan vila...

Men ha en fortsatt fin dag så hörs vi snart igen...

Kram...

Hej mina vänner!Nu var det ett tag sen jag skrev igen,dels så har det inte hänt så mycket och dels så har jag inte varit på blogg-humör.Men nu ska jag försöka skriva litt.

Förra helgen var vi med både gamla och nya vänner ute och grillade.Det var jätte gott att få komma sej ut bland folk utan att behöva handla eller gå eller slita ut sej så mycket.Vi gick dit vi skulle va och vi satt och njöt i det jätte fina vädret vi hade förra helgen och bara hade det gôtt i flera timmar.Det var gôtt att få komma ut och prata med folk å se litt annat än bara hemmets väggar.Blir ju det jag ser oftast...
Sen på söndagen åkte vi till gubbens dotters familj för att fira att dom vuxna i familjen hade fyllt år.Det var oxå väldigt trevligt med mycket gôtt att äta och sen få se och prata med folk,är ju inte så ofta man ser alla.
Sen var det måndag igen och en ny vecka...Som jag trodde skulle bli en lugn och bra vecka...Jag börja som vanligt morgonen efter att gubben åkt på jobb med att cykla mina 2 mil.Det kändes bra och jag cykla på ungefär 1 timme som jag brukar göra.När jag har cyklat klart och jag kliver av cykeln så är jag alltid stel i både ben och rygg.Men det brukar ge med sej bara det gått ett tag,men det gjorde det inte den här gången.Ryggen är ju som den är,den är ju ond hela tiden.Men benen brukar ju vara ganska så bra...Men jag kände igen måndags att jag blev stelare och stelare...Och ondare och ondare för att röra mej fick jag,det onda satt i vänster ben,ifrån höften och ända ner till knät.Det gjorde såå ont när jag skulle vrida mej och främst när jag skulle stå på benet.Det gjorde såå ont...Så jag halta mej runt här och stötta mej på väggar och bord och bänkar.Och la mej på kvällen med en förhoppning om att en god natts sömn skulle göra att det onda var borta på tisdag morgon.Jag kände under natten att det gjorde ont så fort jag skulle flytta benet.Och jag vakna på morgonen med en känsla i benet som var såå ont...Jag fick få hjälp upp av gubben och han fick stödja mej till toan.Sen satt jag och gjorde frukost och matsäck till gubben.Jag fick i mej mina vanliga värktabletter på morgon.Men det hjälpte dåligt...Jag halta runt här och fick gjort det jag brukar göra här,men absolut inte inte mer.Jag brukar försöka cykla varje morgon om jag inte har någon tid tidigt som jag måste passa.Men som benet var i tisdags så klara jag nästan inte lyfta det,det gjorde såå fruktansvärt ont upp ifrån vänster höft ner till knät.Det gick skapligt bra så länge jag satt helt stilla.Men så fort jag spände lårmuskeln och skulle lyfta benet så skar det som knivar inne i benet.Så den här veckan har jag inte cyklat mer än måndagen.
På tisdagen så åkte jag till mamma för mitt syskonbarn och hennes hund var där.Jag är ju ganska så envis som ni nog har lärt er vid det här laget.Så fast jag fick halta mej runt och ta trappsteg för trappsteg för att komma mej upp till bilen,och sen sätta mej in i bilen och köra fast det gjorde ont vid varje vridning och rörelse.Så kom jag mej både dit och hem...Det ska mycket till för att stoppa mej ifrån sånt som jag vill och ifrån sånt som jag har bestämt mej för.Jag tog det ganska så lugnt den dagen.
Benet var lika ont hela tisdagen,onsdag morgon tog jag mej upp ur sängen själv,fast det var ont...Jag gjorde det jag brukar göra,jag t.om baka matbröd i onsdags.Allting går bara man vill...Och en vilja och en envishet har jag.Jag har min topp på förmiddagen på dagarna som jag gör det som ska göras,så jag har många timmar på eftermiddagen och kvällen som jag kan vila och ta det lugnt.Det är så jag har lärt mej att jag måste lägga upp dagen.Sen eftermiddag/kväll så är jag ingenting till.Måste jag göra nånting då så gör jag det för att jag måste och för att jag är så envis.
Torsdag var det ju handling som vanligt som stod på schemat.Då var benet helt plötsligt mycket bättre,jag kunde väl känna lite lite när jag vred på benet,men annars så var det mycket bättre.Igår fredag så kändes som vanligt igen,och idag känns det oxå som det brukar.Jag vet inte vad det var som gjorde att det gjorde såå ont i benet i början på veckan.Cyklat har jag ju gjort nästan varje morgon i säkert över ett halvår,så jag tycker ju att det skulle vara helt knäppt om det skulle ha nånting med det att göra.Men på måndag morgon så kommer jag prova att cykla igen,så får vi se hur det känns.
Jag analyserar inte och jag försöker inte hitta en orsak till att jag hade så ont i mitt ben.Jag har lärt mej att leva med det,att det som går bra att göra ena gången går inte alls att göra nästa gång.Jag har lärt mej att leva med att bli frustrerad och arg och göra saker som jag kanske egentligen inte skulle göra för att min kropp försöker tala om mej för mej saker.Jag ligger hela tiden lite över min gräns för vad min kropp klarar av känner jag.Skulle jag hela tiden lyssna på min kropp så skulle jag bli en psykiskt mycket ostabil eremit som skulle stånga huvudet i väggen av ren frustration över att inte orka/klara av saker som är vardagliga och helt självklara för dom allra flesta.Jag gör saker som alla andra fast kanske inte på samma sätt som andra eller kanske inte lika snabbt som andra,men jag försöker leva så normalt som möjligt och jag försöker klara mej så mycket som möjligt själv.Men jag har fått ändra mej,och jag har blivit tvungen att kapitulera många gånger och erkänna för mej själv och andra att jag inte klarar av allt som jag gjorde förr.Förr var jag som vem som helst men det är jag inte idag,och det är jävligt frustrerande och jävligt jobbigt vissa dagar att acceptera.Jag vet att jag måste men det är inte så lika lätt varje dag.Sen är det ju klart att jag går ju inte varje dag och tänker på vad jag inte orkar/klarar av längre,då skulle ju både jag och dom närmast runt mej bli helt knäppa.Men det är vissa dagar så jag bara känner att allting är bara bläääää...Men då håller jag mej för mej själv och så är det snart tillbaka till det gamla vanliga igen.Där jag tar varje dag och gör det jag ska göra och jag fixar det...
Vissa dagar när jag har ont så blir jag såå irriterad och arg så då bara morrar jag till och gör saker i ren irritation bara för att jag känner att det spelar ingen roll vad jag gör så får jag ont.Men det är sån jag är som person,och jag har mina begränsningar,men jag gör saker ändå.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!
Kram...

Hej mina vänner!Nu är det fredag och äntligen helg...Den här veckan har varit såå mastig!

Börja veckan med husarbete,med litt städ och massa tvätt som skulle tvättas+allt det"vanliga"husarbetet.Tisdag tog jag med mej mamma som chaufför och åkte till Karlstad på mammografi.Jag vill helst inte köra när jag ska så långt.Det går om jag måste men jag är glad om jag slipper.Servicelinjen som går emellan min vårdcentral och sjukhuset i Karlstad tar så lång tid,så för mej som inte vet när jag behöver kissa och som inte kan hålla mej så är det ett jätte problem.Så då får det bli egen bil...Men iallafall så åkte vi dit,och fick leta en lång stund efter parkering och sen fick jag stå länge i kö till parkeringsautomat.Redan då hade mitt huvud börja snurra och jag var yr.Sen gick vi in och vi bestämde att vi skulle äta mat.Och ändå mer snurra mitt huvud...Mycket folk och jag ska koncentrera mej på att gå och inte gå in i nån/nånting,och inte orkar jag stanna upp utan att ha nånting att ta tag i.Så en sån dag är jätte jobbig för mej...Men i alla fall så fick jag röntgat mej och gjort det jag skullle,svar kommer inom 5 veckor.
Sen åkte vi hem.
Sen kom onsdagen,det var väl en lite mindre masig dag...Var uppe hos min far och hjälpte han med lite grejer.
Sen igår,torsdag,så var jag först ute och leta böcker på bokrean.Men vi har ju inte så många affärer som säljer böcker,men jag fick tag i 2 st.i alla fall.Sen så hade jag tid hos fysioterapeuten.Det var sista tiden,för hon tycker inte att hon kan tillföra mej nånting mer.Jag vet bäst vad min kropp orkar med,och jag vet bäst hur jag ska lägga upp dagen för att jag och min kropp ska orka med så länge som möjligt.Jag vet bäst hur jag måste planera och lägga upp mina dagar.Så jag får göra träningsprogrammet hon har gett mej och så får jag göra som jag gjort.Så tar vi det som det kommer...Jag vet vart hon finns om jag behöver henne.
Idag var det den vanliga veckohandlingen ihop med min mor.Det är oxå en väldigt slitsam dag...Med mycket saker som rör sej och som händer runtomkring.Mycket ljud...Och mycket jag ska tänka på.Så då kommer yrseln direkt!Så på samma gång som jag ska handla och hitta det jag ska ha så måste jag på samma gång anstränga mej för att gå rakt och koncentrera mej.Så jag blir så trött och sliten mentalt.
Så är det vad jag än ska göra utanför hemmets lugna vrå.Vilket jag ska handla eller om jag ska på sjukhusbesök eller om jag bara ska åka nånstans.Så måste jag anstränga mej...För att mitt huvud och mina ögon och min kropp orkar inte med allting som är runtomkring...Det är sååå slitsamt och mentalt jobbigt!!Men jag måste ju ut och se folk ibland oxå,jag måste ju faktiskt ut och göra saker utanför hemmet oxå.Annars så blir jag ju knäpp och ännu mer eremit än vad jag redan är.Jag håller mej mest hemma,för det är det som är minst jobbigt,å det är där jag känner mej trygg och det är där jag kan slappna av.För jag känner inte att jag kan slappna av när jag är ute bland folk,ljud och saker som rör sej.
Jag ska försöka förklara hur det blir i mitt huvud och i mina ögon...För det första så snurrar det ju nåt helt kopiöst...Det är som om man skulle sitta i en karusell som snurrar väldigt fort.När jag är på en affär så är allting både högt och lågt,ingenting står stilla och allting är överallt...Men på nåt konstigt sätt så har ju jag lärt mej att det är så,å att jag måste lära mej att ha det så å att hantera det.Men det är jätte jobbigt!!Jag sliter som bara den när jag är på en affär kan jag tala om.Men jag fixar det...Titta rakt fram går någorlunda,men åt sidorna är ännu värre.Då är grejerna både 3 och 4 dubbelt+att dom är både högt å lågt.Men jag har lärt mej att det är så så jag klarar det ändå.Varför det är så här?Det är mina ögon och mitt huvud och signaler emellan ögon och huvud och resten av kroppen som väl har blivit sämre med åren och inte hänger med så bra längre.Det är det jag har fått förklarat och det är det man tror.För man har ju gjort massa undersökningar och man har konstaterat att det är fel men inget man kan göra nånting åt.
Så nu efter att jag har kommit hem till tystnaden så känns mitt huvud som att det skulle va gjort av bomull,och att det pressar utåt och om man skulle skära upp skalpen på mej så skulle trycket lätta och allt skulle rinna ut...Jag kan inte förklara det på nåt annat vis.Så mina ögon och huvud och nacke är såå"trötta"nu.Men nu ska jag inte göra så mycket mer idag...

Det är säkert jätte mycket folk som jag har sett idag och andra dagar jag är ute.Men jag är inte högfärdig utan det är bara det att jag ser er inte...Jag har så fullt upp med att klara av mitt så jag ser att jag har folk och saker runt mej men jag ser inte vad eller vem det är.Ska jag se så måste jag stå stilla och hålla mej i nånting.Så jag är inte högfärdig för att jag inte ser er och hälsar.

Nu ska jag sätta mej och titta på missade program på"plattan" nån timme tills det börjar program på tv:n som jag vill se.Gubben jobbar sent ikväll så här blir det inte helg förrän vid 22.00.Blir så ytterligare 2 fredagar till ut i mars.För det är extra mycket på hans jobb att göra just nu en period.Men det får gå,som med allting annat...

Ha en fin helg alla vänner så hörs vi snart igen!
Kramiz...